Med all rätt ska förstås nyhetsmedier, precis som polis eller räddningstjänst, granskas för sina insatser vid en nyhetshändelse som masskjutningen i Örebro.

Ett antal rätt förödande misstag begicks också av några nyhetsmedier.

Som Aftonbladet, som ringde till massmördarens pappa mitt under pågående insats och blev de som framförde att sonen misstänktes för masskjutningen och, åtminstone indirekt, meddelade att sonen var död. Och sedan publicerade intervjun.

Eller TV4 Nyheterna som lät analysera ljudet från en inspelning från en toalett under den pågående skjutningen och drog slutsatsen att någon ropat ”Ni ska bort från Europa!”. Problemet var bara att inga andra ljudexperter än de av TV4 anlitade ljudteknikerna drog den slutsatsen.

Det finns ett antal till misstag av nästan samma dignitet. Granskningarna av hur medier arbetade med skolskjutningen kommer att fortsätta, med all rätt.

Även vi på Omni kommer förstås att göra en utvärdering av vårt arbete, även om vi inte gjort några för oss kända större misstag.

Men att sakligt granska nyhetsmediers arbete är något helt annat än att sprida lögner och konspirationsteorier. Eller att sprida hat mot medierna.

Det finns förstås olika nyanser av nyhetsförnekare, ett spektrum av allt från de som snarare är nyhetsundvikare och nyhetsskeptiker till de med långtgående konspirationsteorier om nyhetsmedier. Och några ligger nog ännu längre ut på skalan än nyhetsförnekarna – kanske bör de tituleras nyhetshatare.

Nyhetsförnekarna har gemensamt att de inte tror på mig när jag säger:

• Att Omni inte har någon politisk agenda.
• Att Omni är politiskt obundet och oberoende.
• Att Omni inte går någon annans ärenden och att ingen utomstående har något inflytande över vårt innehåll.
• Att vi gör allt vi kan för att garantera en så objektiv nyhetsförmedling som någonsin är möjlig.

Varje vecka anklagas vi i stället av olika nyhetsförnekare för att gå den svenska högerns ärenden, för att nästa dag anklagas för att vara i maskopi med Socialdemokraterna.

Med samma konspiratoriska övertygelse kontaktas vi nästan varje vecka av läsare som anklagar oss för att vara lierade med den israeliska säkerhetstjänsten – samtidigt som vi ungefär lika ofta anklagas av andra läsare för att stötta terrororganisationen Hamas.

Flest anklagelser om dold agenda får vi än i dag i frågor som rör invandring. Den mest klassiska anklagelsen är att vi skulle namnge ”svenska brottslingar” på andra premisser än ”brottslingar med utländsk bakgrund”. Den anklagelsen blev snabbt en av de vanligaste igen efter att den misstänkte massmördaren i Örebro namngavs, alltså Rickard Andersson.

Så länge konspirationsteorier handlar om att jorden är platt eller att Elvis Presley fortfarande lever kan de vara rätt underhållande och förhoppningsvis harmlösa.

Men konspirationsteorier kan också få förödande effekter. Konspirationsteorier påverkar och avgör val ute i världen. Inte sällan kan även konspirationsteorier vara grogrund för hat och i sin mest extrema form även terrorism.

Låt oss titta på en typisk nyhetsförnekare, användaren Plainview på X (Twitter). Han må vara rätt stor bland sina följare på X, men jag hade inte noterat honom förrän jag såg att han spred lögner och konspirationsteorier om Omni kring masskjutningen i Örebro.

Plainview har cirka 17 000 följare, oklart hur många som är eventuella bottar, på X. Han har byggt en så pass stor plattform som opinionsbildare att han fick vara värd för samtal med några kandidater i EU-valet inför tusentals åhörare på X.

I ett inlägg – som gillats av över 2 000 följare, delats vidare av över 300 följare och fått över 100 000 visningar – skriver han:

”Omni lägger ut bild på nästan samtliga invandraroffer i Örebromassakern över långa stycken om hur älskade, snälla och starka de var. De två svenska offren, 54 och 52, avhandlas sist, utan bild, namn eller hjälteruna.”

Han får omedelbart stöd av sina följare:

”Svennar betyder inget för media, media är antagligen glada att svennarna dog”.

”Nya Sverige har inte plats för äkta svenskar”.

”Jag hatar journalister så otroligt mycket”.

”Omni är väl totalförbannade på de två svenskar som hade mage att bli skjutna. Dessa två försvårar narrativet avsevärt”.

”Sverigehatet har inga gränser”.

”Propaganda, ren kommunism”.

”Onda. De är onda”.

Jag har nästan helt slutat läsa X-trådar som dessa och än mindre besvara dem. Men när jag blev uppmärksammad på just denna, så bestämde jag mig för att göra ett undantag.

Dels för att (lite naivt) försöka korrigera de värsta lögnerna, dels för att också försöka förstå drivkraften hos nyhetsförnekarna.

Jag svarar följande på @Plainviews tweet:

”Ni flera tusen som gillat detta inlägg, ni flera hundra som delat det – ni borde alla skämmas. Jag hoppas att ni gör det av okunskap, men av kommentarerna så förstår jag att ni också gör det baserat på massor av konspirationsteorier kring hur medier fungerar.

Vi publicerar endast namn och bild på offer i samråd med anhöriga, vi söker självklart kontakt med samtliga. Och respekterar förstås de svar vi får, alla vill inte sörja publikt”.

Och sen kompletterat med en länk till den här bloggen med läsning om hur vi har arbetat specifikt kring skolskjutningen i Örebro.

Dessutom skickade jag åtta frågor i direktmeddelande till Plainview om bland annat vad som är hans drivkraft att sprida dessa lögner och konspirationsteorier.

Ni kan nog ana er till vilken reaktionen blev.

Om vi börjar med Plainviews följare:

”Nej Markus ni väljer att publicera och skriva om utländska offren i Örebro därför det gynnar er politiska åskådning, Vilket förövrigt är helt respektlöst”, skriver en X-användare med signaturen Sonnenmensch.

Lite längre upp i sitt flöde har samma twittrare lagt ut en bild på Hitler som svar på frågan vem som är den bäste europeiske ledaren genom tiderna.

Och sen fortsätter samma X-användare:

”I ett rättvist samhälle hade du och medbrottslingar på Omni ställts upp mot en väg för avrättning (helt allvarligt)”

Och ungefär så där fortsätter det.

Plainview publicerar mina frågor i sitt flöde och besvarar dem genom att ta skärmdumpar på allt han kan hitta om mig och Omni på internet.

Och sen retweetar han sina följares svar till mig som ”Du är en äcklig människa” och pepprar ur sig en rad tweets om hur mycket han hatar Omni och hur fel jag har i allt.

Detta är dessvärre inte en ensam nyhetsförnekare där ute. Det är en av tusentals. Som i sin tur har tusentals följare. Och detta är deras verklighet.

Enligt forskare har konspirationsteoretiker de senaste åren tagit mer plats än på väldigt, väldigt länge. Det beror förstås bland annat på internet, som radikalt förenklar spridningen av konspirationsteorier.

Men det beror inte minst på att vi nu har att göra med en lång rad världsledare som aktivt använder både lögner och konspirationsteorier för att påverka opinionen och synen på nyhetsmedier i sin maktutövning.

Kraften i nyhetsförnekandet är ett enormt demokratiskt problem – i förlängningen ett hot mot hela samhället.

//Markus

PS. Frågor, synpunkter eller funderingar? Maila mig. Eller kommentera, dela och diskutera på Threads, Linkedin och X.

– Att Rickard Andersson i detta fall inte var gripen, inte dömd och dessutom död talar förstås emot en namnpublicering, liksom vad en publicering kan innebära för hans anhöriga. Men allmänintresset av att veta vem den misstänkte är och bakgrunden till massmordet är större, vilket motiverade namnpubliceringen.

Men är det inte unikt att publicera namn så tidigt som gjordes i detta fall?

– Nej, faktiskt inte. Även om vi är extremt restriktiva med att namnge misstänkta och dömda brottslingar finns det situationer där det finns skäl att göra det redan vid misstanke – som i detta fall. Ett jämförbart exempel är terrordådet på Drottninggatan. Då publicerade vi och många andra medier först en bild på Rakhmat Akilov när han var på flykt. Dagen därpå, när vi hade bekräftat hans identitet och han dessutom hade erkänt terrordådet, namngav vi honom omedelbart.

Men SVT, SR, Aftonbladet och morgontidningar som DN publicerade Rickard Anderssons namn en lång stund efter er och exempelvis SvD väntade till nästa dag. Bara Expressen hade publicerat när ni gjorde. Varför skulle ni publicera så tidigt?

– Det enda som påverkade vår publicering var när vi ansåg oss vara helt säkra på hans identitet. Vi avvaktar inte andra mediers beslut. Om vi hade varit säkra redan kvällen innan, hade vi förmodligen publicerat då.

– Vid sådana här extraordinära nyhetshändelser arbetar vi ofta på sätt som kanske inte syns utåt, med omfattande research för att säkerställa att våra publiceringar är korrekta. I det här fallet hade vi dedikerade reportrar som genomförde omfattande bakgrundskontroller av gärningsmannen via register, källor, intervjuer och digitala spår. Vi var också på plats i Örebro och vid hans bostad flera gånger under kvällen.

Men hur kan ni göra det när inte polisen vill bekräfta namnet?

– Polisen kan ha många olika skäl till hur de väljer att agera, men vårt uppdrag är ett annat. I det här fallet hade polisen hittat en man död, som de misstänkte var gärningsmannen. De hade genomfört en husrannsakan i hans bostad och tidigt kommunicerat att de hittat uppgifter om hans vapenlicenser. De hade med andra ord en misstänkt person. Då berättar vi vem den misstänkte är.

– Att personen var avliden gjorde beslutet mer komplext, men vi hade sannolikt agerat på samma sätt om han hade överlevt och suttit anhållen.

Omni har också varit tidiga med att namn och bild på dödsoffer och intervjuer med anhöriga, liksom intervjuer med skadade eller andra drabbade. Hur kan ni göra det?

– Vi är väldigt försiktiga med detta. Men det är samtidigt oerhört viktigt att berätta om offren – de som drabbats och vad de och deras anhöriga nu går igenom. Det är kanske den viktigaste berättelsen i sammanhanget, viktigare än detaljerna om gärningsmannen.

– Vår grundprincip är att vi tar direkt kontakt med de privatpersoner vi citerar eller namnger, även om de redan har uttalat sig i andra medier. Vi söker deras medgivande innan vi publicerar namn och bild. Ofta behöver vi också säkerställa rättigheterna för att publicera bilder.

Men är det lämpligt att överhuvudtaget rapportera om och prata med människor i svår sorg?

– Hur vi hanterar sorg är väldigt individuellt, liksom hur vi förhåller oss till media i sådana situationer.

– Det finns en felaktig uppfattning om att anhöriga alltid vill hålla sorgen privat. Ofta vill de faktiskt att deras närståendes berättelse ska få höras – att deras liv inte ska bli anonyma och bortglömda.

– Min erfarenhet är också att detta skiljer sig mellan olika länder och kulturer. I Sverige är människor ofta mer privata, medan vi oftare ser internationella medier intervjua sörjande anhöriga.

Omnis uppdrag är ju egentligen att samla vad all världens medier och andra källor rapporterar – på ett ställe. Gör ni också egen research och undersökning?

– Ja, det gör vi varje dag. Dels genom vår fördjupande redaktion Omni Mer, där vi ständigt gör research, intervjuar forskare och rapporterar direkt från nyhetshändelser.

– Men även i vår snabba nyhetsbevakning måste vi göra egen research, både för att säkerställa att det vi publicerar är korrekt och för att kunna göra rätt publicistiska avvägningar – exempelvis vid namnpublicering av misstänkta eller dömda personer i uppmärksammade rättsfall.

Det har rapporterats mycket om Aftonbladet som gjorde och publicerade en intervju med en person som ska vara gärningsmannens pappa. Av intervjun framgick att pappan då inte visste, men av reportern fick veta, vad sonen hade gjort. Vad säger du om detta?

–Det är förstås en mycket allvarlig situation där det har gått fel på flera nivåer. Men jag har sett att Aftonbladet har bett om ursäkt och avpublicerat intervjun.

– Misstag kan ske, särskilt i så extrema nyhetslägen som detta. Men det är just därför det krävs skickliga journalister och väl fungerande arbetsprocesser. På Omni har vi till exempel interna utbildningar i utgivarskap och i att ha svåra samtal med anhöriga till drabbade.

Men ibland vill massmördare just synas i medierna och bli ihågkomna som någon slags martyrer. Är inte det skäl att avstå från namn- och bildpublicering?

– Det är en svår avvägning. Vår uppgift är att rapportera, inte att undanhålla uppgifter för att någon kan ha personlig nytta av att vi publicerar dem. Grundinställningen är att inte ta sådana hänsyn, även om vi ändå har det i åtanke.

– Samtidigt får bevakningen av grova brottslingar inte bli för personfokuserad – vi ska inte skapa kändisar av mördare. Fokus måste alltid ligga på brottet och de drabbade.

– Hittills tycks den misstänkte, Rickard Andersson, inte aktivt ha sökt uppmärksamhet inför brotten. Samtidigt har bilder på honom hittats på fildelningssajter, vilket har väckt spekulationer om ett försök att påverka sitt eftermäle, särskilt eftersom han lämnat få digitala spår i övrigt. Vi vet inte om han gjort detta själv, men vi vet att sådana försök ibland förekommer vid liknande grova brott.

Det har varit många olika teorier om motiv eller händelser som möjligen kan förklara eventuella motiv. Hur hanterar ni dessa?

– Frågan om motiv är en av de viktigaste för både allmänheten och de drabbade. Men det finns en risk att medier går för långt i spekulationer, särskilt när det inte finns klara svar.

– Vi har sett exempel på medier som dragit långtgående slutsatser om motiv. Man kan rapportera att polisen undersöker en viss hypotes, men det måste vara tydligt att det är just en hypotes – inte en bekräftad sanning.

– Samtidigt har vi här att hantera både tryck och teorier från allmänheten, som undrar varför vi inte skriver om det de har läst i sociala medier. Så har det varit en hel del den här veckan. Men där måste vi förklara den enorma skillnaden mellan redaktionella medier, som tar ansvar för uppgifterna vi publicerar, och information och spekulation som sprids utan granskning i sociala medier. Vi måste säkerställa att det vi rapporterar är korrekt. Ett sätt att hantera ryktesspridningen i sociala medier är också att vi lyfter och rapporterar att felaktiga teorier faktiskt sprids – tystnad är sällan det bästa sättet att bemöta dessa utmaningar.

//Markus

PS. Har du fler frågor? Hör gärna av dig till mig per mail med dina frågor.

Men sedan inträffade något som fick oss på Omni att ompröva vår linje. TV4-profilen började hålla sig undan rättvisan. Först gjorde han sig oanträffbar så att tingsrätten inte kunde delge honom åtalet. Därefter dök han inte upp på häktningsförhandlingen. Medieuppgifter gjorde gällande att han befann sig utomlands och planerade att stanna där tills dessa att brotten preskriberas nästa år.

Den 30 december rapporterade Expressen att TV4-profilen nu är internationellt efterlyst. Åklagaren hade utfärdat en europeisk arresteringsorder för att få hjälp av andra länders myndigheter att gripa honom. Detta blev avgörande för oss på Omni.

Nu var han inte längre bara misstänkt för sexköp, han var även på flykt från Sverige och svenska myndigheter för att undvika att ställas inför rätta.

Från och med att den internationella efterlysningen blev känd har vi därför berättat att TV4-profilen som misstänks för 31 sexköp är Dermot Clemenger, känd från TV4-programmet ”Let’s Dance”.

Aftonbladet följde efter och gjorde samma som Omni en stund senare. Övriga medier har valt att inte namnpublicera, utom Expressen, som var först med att rapportera om den internationella efterlysningen.

Ett av de sexköp som Dermot Clemenger misstänks för har nu preskriberats. Övriga preskriberas i januari nästa år.

//Markus

Jag ska erkänna att den där icke-namngivningen ändå alltid har skavt lite för mig. Jag är inte säker på att vi gjorde rätt. Det är möjligt att vi vägde straffvärdet på ”bara fem år” för tungt i vår bedömning och det faktum att rätten inte gick fullt ut på åklagarens linje. För han dömdes ju trots allt för sju våldtäkter, flera fall av sexuella övergrepp, sexuella ofredanden och grov fridskränkning. Totalt 35 brott, mot totalt 19 kvinnor. Visst, straffet blev ”bara fem år”. Men hur många våldtäkter måste man egentligen dömas för innan det kan vara motiverat med namngivning i ett så uppmärksammat fall med så stor allmänintresse som detta?

Sedan går det tre år, och det är den 13 november i höstas. Vi nås av nyheten om att Nytorgsmannen har gripits igen – för en misstänkt våldtäkt i skånska Hörby. Han var villkorligt frigiven och hade träffat offret, en tonårig flicka som bodde på ett HBV-hem, utanför en matbutik. Han ska senare ha försett flickan med alkohol och droger. Vid ett besök i hans bostad misstänks han ha våldtagit henne.

Vi diskuterade snabbt eventuell namngivning efter gripandet men konstaterade att vi redan hade en linje – nämligen att vi berättar om Nytorgsmannen anonymt. 

Expressen var först med att ändra linje, därefter vi. Inför häktningen tre dagar efter gripandet bestämde jag att vi borde byta linje – om rätten beslutade att han skulle häktas på sannolika skäl för våldtäkten.

Rätten beslutade att häkta och sekunderna senare berättade vi att Nytorgsmannen heter Fredrik Lundgren och vi publicerade även bild på honom. Vi berättade också att han har bytt namn från Andreas Holm. Flera medier, bland annat Aftonbladet och TV4, gjorde lite senare samma sak.

Det är absolut så att han inte är dömd för den nya våldtäkten, han är endast misstänkt. Och oftast namnger vi inte bara vid misstanke. Vi vet också att många våldtäkter är svåra att bevisa hela vägen fram till fällande dom. Men jag menar att det ändå finns skäl att namnge nu.

Det är inte bara bedömningen av den nya misstänkta våldtäkten som är grunden för att vi nu namnpublicerar. Även om det i sig är en stor nyhet att Nytorgsmannen är misstänkt för en ny våldtäkt, som i sig kan motivera publicering vid namn. Det är istället en sammantagen bedömning av det han tidigare är dömd för, alltså hela fallet Nytorgsmannen, och den nya misstanken som ligger bakom bedömningen. En aspekt som också väger in är att han redan tidigare har bevisat sig vara mycket farlig för allmänheten och nu misstänks för att ha visat sig vara farlig igen. 

Men ett viktigt perspektiv i vår bedömning är också att vi kanske borde ha namngett Fredrik Lundgren, som då hette Andreas Holm, redan när han dömdes för 35 brott mot 19 kvinnor för tre år sedan. Nu vägde det över till att till slut göra det.

//Markus