Massmordet i Örebro är en av de mest fruktansvärda nyhetshändelserna i Sverige på länge. Hundratals anhöriga sörjer sina förlorade och saknade, medan överlevande – elever, familjer, vänner – bär på och har att hantera fasansfulla minnen.
Omnis uppdrag i denna svåra situation är att rapportera trovärdigt och initierat, ge en klar och saklig bild av vad som hänt och, när det är möjligt, förklara hur och varför. Det kräver en rad svåra publicistiska avvägningar.
Här svarar jag, som chefredaktör och ansvarig utgivare på Omni, hur vi har arbetat och vilka publicistiska överväganden vi har gjort.
Vilka är de svåraste publicistiska avvägningarna och besluten i en nyhetssituation som denna?
– Jag tycker att det svåraste är att hantera kontakten med människor i svår sorg och chock. Det är avgörande att den kontakten sköts på ett korrekt och respektfullt sätt. Samtidigt är det en utmaning att förmedla nyheten på ett journalistiskt relevant och ansvarsfullt vis. Men jag tycker att vi har gjort det bra, trots det svåra.
– Det har dock krävt många interna diskussioner och mycket eftertanke. Och det kräver erfarna och skickliga journalister. Hela organisationen måste ha fungerande rutiner och arbetssätt för att säkerställa att en så komplex bevakning blir korrekt och ansvarsfull.
Omni var ett av de första nyhetsmedierna att publicera namn på misstänkte massmördaren Rickard Andersson. Varför gjorde ni det?
– Det var faktiskt inte ett särskilt svårt beslut. Det här är ett exceptionellt grovt brott där personen misstänks ha dödat tio människor – ett av de mest fruktansvärda våldsbrott vi upplevt i Sverige. Det finns därför ett enormt stort allmänintresse av att få veta vem den misstänkte är, som en del i att förstå varför och hur detta kunde ske.
– Att Rickard Andersson i detta fall inte var gripen, inte dömd och dessutom död talar förstås emot en namnpublicering, liksom vad en publicering kan innebära för hans anhöriga. Men allmänintresset av att veta vem den misstänkte är och bakgrunden till massmordet är större, vilket motiverade namnpubliceringen.
Men är det inte unikt att publicera namn så tidigt som gjordes i detta fall?
– Nej, faktiskt inte. Även om vi är extremt restriktiva med att namnge misstänkta och dömda brottslingar finns det situationer där det finns skäl att göra det redan vid misstanke – som i detta fall. Ett jämförbart exempel är terrordådet på Drottninggatan. Då publicerade vi och många andra medier först en bild på Rakhmat Akilov när han var på flykt. Dagen därpå, när vi hade bekräftat hans identitet och han dessutom hade erkänt terrordådet, namngav vi honom omedelbart.
Men SVT, SR, Aftonbladet och morgontidningar som DN publicerade Rickard Anderssons namn en lång stund efter er och exempelvis SvD väntade till nästa dag. Bara Expressen hade publicerat när ni gjorde. Varför skulle ni publicera så tidigt?
– Det enda som påverkade vår publicering var när vi ansåg oss vara helt säkra på hans identitet. Vi avvaktar inte andra mediers beslut. Om vi hade varit säkra redan kvällen innan, hade vi förmodligen publicerat då.
– Vid sådana här extraordinära nyhetshändelser arbetar vi ofta på sätt som kanske inte syns utåt, med omfattande research för att säkerställa att våra publiceringar är korrekta. I det här fallet hade vi dedikerade reportrar som genomförde omfattande bakgrundskontroller av gärningsmannen via register, källor, intervjuer och digitala spår. Vi var också på plats i Örebro och vid hans bostad flera gånger under kvällen.
Men hur kan ni göra det när inte polisen vill bekräfta namnet?
– Polisen kan ha många olika skäl till hur de väljer att agera, men vårt uppdrag är ett annat. I det här fallet hade polisen hittat en man död, som de misstänkte var gärningsmannen. De hade genomfört en husrannsakan i hans bostad och tidigt kommunicerat att de hittat uppgifter om hans vapenlicenser. De hade med andra ord en misstänkt person. Då berättar vi vem den misstänkte är.
– Att personen var avliden gjorde beslutet mer komplext, men vi hade sannolikt agerat på samma sätt om han hade överlevt och suttit anhållen.
Omni har också varit tidiga med att namn och bild på dödsoffer och intervjuer med anhöriga, liksom intervjuer med skadade eller andra drabbade. Hur kan ni göra det?
– Vi är väldigt försiktiga med detta. Men det är samtidigt oerhört viktigt att berätta om offren – de som drabbats och vad de och deras anhöriga nu går igenom. Det är kanske den viktigaste berättelsen i sammanhanget, viktigare än detaljerna om gärningsmannen.
– Vår grundprincip är att vi tar direkt kontakt med de privatpersoner vi citerar eller namnger, även om de redan har uttalat sig i andra medier. Vi söker deras medgivande innan vi publicerar namn och bild. Ofta behöver vi också säkerställa rättigheterna för att publicera bilder.
Men är det lämpligt att överhuvudtaget rapportera om och prata med människor i svår sorg?
– Hur vi hanterar sorg är väldigt individuellt, liksom hur vi förhåller oss till media i sådana situationer.
– Det finns en felaktig uppfattning om att anhöriga alltid vill hålla sorgen privat. Ofta vill de faktiskt att deras närståendes berättelse ska få höras – att deras liv inte ska bli anonyma och bortglömda.
– Min erfarenhet är också att detta skiljer sig mellan olika länder och kulturer. I Sverige är människor ofta mer privata, medan vi oftare ser internationella medier intervjua sörjande anhöriga.
Omnis uppdrag är ju egentligen att samla vad all världens medier och andra källor rapporterar – på ett ställe. Gör ni också egen research och undersökning?
– Ja, det gör vi varje dag. Dels genom vår fördjupande redaktion Omni Mer, där vi ständigt gör research, intervjuar forskare och rapporterar direkt från nyhetshändelser.
– Men även i vår snabba nyhetsbevakning måste vi göra egen research, både för att säkerställa att det vi publicerar är korrekt och för att kunna göra rätt publicistiska avvägningar – exempelvis vid namnpublicering av misstänkta eller dömda personer i uppmärksammade rättsfall.
Det har rapporterats mycket om Aftonbladet som gjorde och publicerade en intervju med en person som ska vara gärningsmannens pappa. Av intervjun framgick att pappan då inte visste, men av reportern fick veta, vad sonen hade gjort. Vad säger du om detta?
–Det är förstås en mycket allvarlig situation där det har gått fel på flera nivåer. Men jag har sett att Aftonbladet har bett om ursäkt och avpublicerat intervjun.
– Misstag kan ske, särskilt i så extrema nyhetslägen som detta. Men det är just därför det krävs skickliga journalister och väl fungerande arbetsprocesser. På Omni har vi till exempel interna utbildningar i utgivarskap och i att ha svåra samtal med anhöriga till drabbade.
Men ibland vill massmördare just synas i medierna och bli ihågkomna som någon slags martyrer. Är inte det skäl att avstå från namn- och bildpublicering?
– Det är en svår avvägning. Vår uppgift är att rapportera, inte att undanhålla uppgifter för att någon kan ha personlig nytta av att vi publicerar dem. Grundinställningen är att inte ta sådana hänsyn, även om vi ändå har det i åtanke.
– Samtidigt får bevakningen av grova brottslingar inte bli för personfokuserad – vi ska inte skapa kändisar av mördare. Fokus måste alltid ligga på brottet och de drabbade.
– Hittills tycks den misstänkte, Rickard Andersson, inte aktivt ha sökt uppmärksamhet inför brotten. Samtidigt har bilder på honom hittats på fildelningssajter, vilket har väckt spekulationer om ett försök att påverka sitt eftermäle, särskilt eftersom han lämnat få digitala spår i övrigt. Vi vet inte om han gjort detta själv, men vi vet att sådana försök ibland förekommer vid liknande grova brott.
Det har varit många olika teorier om motiv eller händelser som möjligen kan förklara eventuella motiv. Hur hanterar ni dessa?
– Frågan om motiv är en av de viktigaste för både allmänheten och de drabbade. Men det finns en risk att medier går för långt i spekulationer, särskilt när det inte finns klara svar.
– Vi har sett exempel på medier som dragit långtgående slutsatser om motiv. Man kan rapportera att polisen undersöker en viss hypotes, men det måste vara tydligt att det är just en hypotes – inte en bekräftad sanning.
– Samtidigt har vi här att hantera både tryck och teorier från allmänheten, som undrar varför vi inte skriver om det de har läst i sociala medier. Så har det varit en hel del den här veckan. Men där måste vi förklara den enorma skillnaden mellan redaktionella medier, som tar ansvar för uppgifterna vi publicerar, och information och spekulation som sprids utan granskning i sociala medier. Vi måste säkerställa att det vi rapporterar är korrekt. Ett sätt att hantera ryktesspridningen i sociala medier är också att vi lyfter och rapporterar att felaktiga teorier faktiskt sprids – tystnad är sällan det bästa sättet att bemöta dessa utmaningar.
//Markus
PS. Har du fler frågor? Hör gärna av dig till mig per mail med dina frågor.