Inför att Nytorgsmannen, som beskrivits som Sveriges värsta serievåldtäktsman, dömdes för tre år sedan var vi på Omni helt inställda på att namnge honom. Han misstänktes och åtalades för inte mindre än 24 våldtäkter, varav en grov. Men ändå blev det ingen namngivning då – utan nu tre år senare.

Nytorgsmannens sätt att begå sexbrotten var synnerligen utstuderade och brutala. Han begick övergreppen medan kvinnorna sov – samtidigt som han filmade. Allt avslöjades av en slump när polisen, i ett annat ärende, beslagtog hans mobiltelefon och upptäckte filmerna. Majoriteten av kvinnorna visste inget om övergreppen förrän de kontaktades av polisen. Med rätta blev Nytorgsmannen ett av de mest uppmärksammade våldtäktsfallen någonsin i Sverige.

Allt detta sammantaget gjorde att det fanns ett väldigt stort allmänintresse att få veta vem den notoriske våldtäktsmannen var och vem som egentligen låg bakom epitetet ”Nytorgsmannen”. Inför domen bestämde jag att vi på Omni skulle namnge honom – om han dömdes, vill säga. I sin slutpläderingen yrkade åklagaren på totalt 12 års fängelse för 24 våldtäkter.

Klockan 11 den 4 november 2021 kom domen. Men den blev inte som vi hade trott. Nytorgsmannen dömdes till endast fem års fängelse och endast för sju våldtäkter. Ett stort antal våldtäkter bedömdes istället som sexuella övergrepp, och den grova våldtäkten ansågs inte vara grov. Han friades helt för sju av de våldtäkter han var misstänkt för.

Vi fick på några sekunder ändra vår tänkta publiceringslinje. Vi namngav inte. Vi pushade istället snabbt och skrev våra artiklar med Nytorgsmannen fortsatt anonymiserad, utan namn och bild. Andra medier gjorde samma bedömning som vi. Utfallet i hovrätten blev senare detsamma, och Högsta domstolen tog inte upp fallet. Och vår publiceringslinje bestod.

Jag ska erkänna att den där icke-namngivningen ändå alltid har skavt lite för mig. Jag är inte säker på att vi gjorde rätt. Det är möjligt att vi vägde straffvärdet på ”bara fem år” för tungt i vår bedömning och det faktum att rätten inte gick fullt ut på åklagarens linje. För han dömdes ju trots allt för sju våldtäkter, flera fall av sexuella övergrepp, sexuella ofredanden och grov fridskränkning. Totalt 35 brott, mot totalt 19 kvinnor. Visst, straffet blev ”bara fem år”. Men hur många våldtäkter måste man egentligen dömas för innan det kan vara motiverat med namngivning i ett så uppmärksammat fall med så stor allmänintresse som detta?

Sedan går det tre år, och det är den 13 november i höstas. Vi nås av nyheten om att Nytorgsmannen har gripits igen – för en misstänkt våldtäkt i skånska Hörby. Han var villkorligt frigiven och hade träffat offret, en tonårig flicka som bodde på ett HBV-hem, utanför en matbutik. Han ska senare ha försett flickan med alkohol och droger. Vid ett besök i hans bostad misstänks han ha våldtagit henne.

Vi diskuterade snabbt eventuell namngivning efter gripandet men konstaterade att vi redan hade en linje – nämligen att vi berättar om Nytorgsmannen anonymt. 

Expressen var först med att ändra linje, därefter vi. Inför häktningen tre dagar efter gripandet bestämde jag att vi borde byta linje – om rätten beslutade att han skulle häktas på sannolika skäl för våldtäkten.

Rätten beslutade att häkta och sekunderna senare berättade vi att Nytorgsmannen heter Fredrik Lundgren och vi publicerade även bild på honom. Vi berättade också att han har bytt namn från Andreas Holm. Flera medier, bland annat Aftonbladet och TV4, gjorde lite senare samma sak.

Det är absolut så att han inte är dömd för den nya våldtäkten, han är endast misstänkt. Och oftast namnger vi inte bara vid misstanke. Vi vet också att många våldtäkter är svåra att bevisa hela vägen fram till fällande dom. Men jag menar att det ändå finns skäl att namnge nu.

Det är inte bara bedömningen av den nya misstänkta våldtäkten som är grunden för att vi nu namnpublicerar. Även om det i sig är en stor nyhet att Nytorgsmannen är misstänkt för en ny våldtäkt, som i sig kan motivera publicering vid namn. Det är istället en sammantagen bedömning av det han tidigare är dömd för, alltså hela fallet Nytorgsmannen, och den nya misstanken som ligger bakom bedömningen. En aspekt som också väger in är att han redan tidigare har bevisat sig vara mycket farlig för allmänheten och nu misstänks för att ha visat sig vara farlig igen. 

Men ett viktigt perspektiv i vår bedömning är också att vi kanske borde ha namngett Fredrik Lundgren, som då hette Andreas Holm, redan när han dömdes för 35 brott mot 19 kvinnor för tre år sedan. Nu vägde det över till att till slut göra det.

//Markus

Sedan vi startade Omni har vi satt en stolthet i att alltid skriva raka och förklarande rubriker. Att inte hårdvinkla, att inte jaga klick och att inte heller krångla till rubrikerna.

Vissa kanske skulle kalla våra rubriker torra eller tråkiga, men vi föredrar att se dem som sakliga och tydliga.

Det var redan när vi utvecklade första versionen av Omni och intervjuade er läsare som ni gjorde det väldigt klart att ni är oerhört trötta på hårdvinklade och skruvade rubriker. Sedan dess har de sakliga rubrikerna varit Omnis grej.

Om man är en klickjagande redaktör från en annan nyhetsredaktion och läser detta, så undrar man nog om inte våra rubriker innebär att våra artiklar också får mindre läsning. Jag kan glädja er med att så inte är fallet. Under ett år har Omni över två miljarder sidvisningar. Vi har också fler artikelvisningar per besök än vad många andra nyhetsmedier ens skulle drömma om att ha.

I dagarna presenterades dessutom forskning som ger vetenskapligt stöd för att Omnis sätt att skriva rubriker är bra av flera olika skäl.

Det är på Nieman Lab som forskare från Michigan State University, Ohio State University och Harvard Kennedy School berättar om hur de har undersökt hur rubrikens utformning påverkar läsaren. Deras forskning visar att enkla och tydliga rubriker inte bara gör att läsaren känner större förtroende för innehållet, utan också att det gör artiklarna mer lästa.

Men den mest delikata detaljen är att forskarna också lät testa rubrikerna på journalister. Och de visade sig inte alls ha samma preferens för de tydliga och enkla rubrikerna som ni läsare. Det får forskarna att rekommendera journalister och redaktörer att följa principen "Keep It Simple, Staffers" (KISS), en parafras på den välkända akronymen "Keep It Simple, Stupid", som länge har varit en ledstjärna inom kommunikation. De citerar också Ezra Klein, grundare av amerikanska Vox, som brukar ge rådet att som journalist sluta skriva för att få uppskattning av sin redaktör, utan av sina läsare.

Vi på Omni väntade, medvetet, en liten stund längre än flera andra medier idag med att skriva att det var rapparen C Gambino som hade skjutits till döds i ett parkeringshus i Göteborg. Det var kanske inte mer än 30 minuter, men jag skulle ändå säga att det var publicistiskt viktiga och nödvändiga 30 minuter.

Vi skrev att en känd rappartist, enligt uppgifter, var skjuten. Vi hade då även egna källuppgifter på att det var just C Gambino som var skjuten. Men vi avvaktade ändå med att skriva ut hans namn.

Det finns flera anledningar att inte rusa för snabbt när det gäller att slå fast, vid namn, att någon är död. Även om man är väldigt säker på sin sak. Även om det instinktivt kan vara lockande att skriva när flera andra medier gör. Eller, som i detta fall, när sociala medier svämmar över av kondoleanser.

Jag brukar säga att vi aldrig ska ”dödförklara någon enligt källor” eller skriva rubriker eller pushnotiser med formuleringar som ”Uppgifter: XXX skjuten till döds”. Vi ska istället kunna skriva rakt ut ”XXX är skjuten till döds”, utan säkringar, utan något som helst tvivel. Det finns självklart undantag från den regeln (tänk tanken att nyhetsbyrån AP har uppgifter om att en världsledare har blivit skjuten), men det är ändå en väldigt bra grundregel.

Problemet idag var att C Gambino dödförklarades vid namn av flera medier baserat på just ”källor” och ”uppgifter till”. Utan riktig bekräftelse. Först ut att göra det var Sveriges Radio, som gjorde det baserat på ”uppgifter till” P3 Krim. Lite extra förvånande att just Sveriges Radio gjorde, eftersom de annars är de mest publicistiskt återhållsamma av alla medier.

Ett av mina mer märkliga reporterminnen är när jag som 25-årig journalist besökte kvinnofängelset Hinseberg. Jag och en fotograf skulle, för Aftonbladets räkning, porträttera ”Sveriges farligaste kvinnor”. Mest fokuserade vi på en mycket omskriven livstidsdömd kvinna, som hade mördat en man med 48 knivhugg och nu agerade ledare för kvinnorna på Hinseberg. Jag skriver henne inte vid namn nu eftersom hon sedan länge är ute ur fängelset och har avtjänat sitt straff. Men denna mördare var namngiven då och enligt domen kan det ha varit en sexlek som spårade ur när hon högg ihjäl mannen i en lägenhet i Solna, för att sedan också elda upp honom.

Vi fick hänga en hel del i fängelselängan där merparten av de livstidsdömda kvinnorna då satt. Och vi fick en unik access och inblick. Jag minns att jag tvekade lite när mördarna tog ut nygräddade kanelbullar ur ugnen och skulle bjuda oss på. Men vi åt bullarna och efter lite tjatande gick min kollega fotografen, som var lite långhårig, med på att låta sig klippas av några av mörderskorna. Efter det hade vi kvinnornas förtroende och kunde prata med dem om det mesta. Vi kom tillbaka några gånger och det utmynnade i ett antal rätt relevanta berättelser i Aftonbladet om de kvinnor som hade begått de värsta av alla tänkbara brott i Sverige. Så gott som samtliga var även namngivna, och på bild, i artiklarna.

Idag finns inte artiklarna att hitta på Aftonbladet längre, däremot finns en databas där läsarna kan söka och läsa om alla livstidsdömda som just nu avtjänar sina straff i Sverige. Den uppdateras några gånger per år och innehåller i skrivande stund kortfakta om 222 livstidsdömda personer. Nästan alla är vid namn, många av dem också med bild.

Det finns ett stort allmänintresse i sig att veta vilka i Sverige som har begått de grövsta av alla brott och dömts till de längsta av alla fängelsestraff. Jag menar därför att Aftonbladets grepp med de livstidsdömda, med namn på nästan alla, är en publicistiskt riktig avvägning.