Massmordet i Örebro är en av de mest fruktansvärda nyhetshändelserna i Sverige på länge. Hundratals anhöriga sörjer sina förlorade och saknade, medan överlevande – elever, familjer, vänner – bär på och har att hantera fasansfulla minnen.

Omnis uppdrag i denna svåra situation är att rapportera trovärdigt och initierat, ge en klar och saklig bild av vad som hänt och, när det är möjligt, förklara hur och varför. Det kräver en rad svåra publicistiska avvägningar.

Här svarar jag, som chefredaktör och ansvarig utgivare på Omni, hur vi har arbetat och vilka publicistiska överväganden vi har gjort.

Vilka är de svåraste publicistiska avvägningarna och besluten i en nyhetssituation som denna?

– Jag tycker att det svåraste är att hantera kontakten med människor i svår sorg och chock. Det är avgörande att den kontakten sköts på ett korrekt och respektfullt sätt. Samtidigt är det en utmaning att förmedla nyheten på ett journalistiskt relevant och ansvarsfullt vis. Men jag tycker att vi har gjort det bra, trots det svåra.

– Det har dock krävt många interna diskussioner och mycket eftertanke. Och det kräver erfarna och skickliga journalister. Hela organisationen måste ha fungerande rutiner och arbetssätt för att säkerställa att en så komplex bevakning blir korrekt och ansvarsfull.

Omni var ett av de första nyhetsmedierna att publicera namn på misstänkte massmördaren Rickard Andersson. Varför gjorde ni det?

– Det var faktiskt inte ett särskilt svårt beslut. Det här är ett exceptionellt grovt brott där personen misstänks ha dödat tio människor – ett av de mest fruktansvärda våldsbrott vi upplevt i Sverige. Det finns därför ett enormt stort allmänintresse av att få veta vem den misstänkte är, som en del i att förstå varför och hur detta kunde ske.

– Att Rickard Andersson i detta fall inte var gripen, inte dömd och dessutom död talar förstås emot en namnpublicering, liksom vad en publicering kan innebära för hans anhöriga. Men allmänintresset av att veta vem den misstänkte är och bakgrunden till massmordet är större, vilket motiverade namnpubliceringen.

Men är det inte unikt att publicera namn så tidigt som gjordes i detta fall?

– Nej, faktiskt inte. Även om vi är extremt restriktiva med att namnge misstänkta och dömda brottslingar finns det situationer där det finns skäl att göra det redan vid misstanke – som i detta fall. Ett jämförbart exempel är terrordådet på Drottninggatan. Då publicerade vi och många andra medier först en bild på Rakhmat Akilov när han var på flykt. Dagen därpå, när vi hade bekräftat hans identitet och han dessutom hade erkänt terrordådet, namngav vi honom omedelbart.

Men SVT, SR, Aftonbladet och morgontidningar som DN publicerade Rickard Anderssons namn en lång stund efter er och exempelvis SvD väntade till nästa dag. Bara Expressen hade publicerat när ni gjorde. Varför skulle ni publicera så tidigt?

– Det enda som påverkade vår publicering var när vi ansåg oss vara helt säkra på hans identitet. Vi avvaktar inte andra mediers beslut. Om vi hade varit säkra redan kvällen innan, hade vi förmodligen publicerat då.

– Vid sådana här extraordinära nyhetshändelser arbetar vi ofta på sätt som kanske inte syns utåt, med omfattande research för att säkerställa att våra publiceringar är korrekta. I det här fallet hade vi dedikerade reportrar som genomförde omfattande bakgrundskontroller av gärningsmannen via register, källor, intervjuer och digitala spår. Vi var också på plats i Örebro och vid hans bostad flera gånger under kvällen.

Men hur kan ni göra det när inte polisen vill bekräfta namnet?

– Polisen kan ha många olika skäl till hur de väljer att agera, men vårt uppdrag är ett annat. I det här fallet hade polisen hittat en man död, som de misstänkte var gärningsmannen. De hade genomfört en husrannsakan i hans bostad och tidigt kommunicerat att de hittat uppgifter om hans vapenlicenser. De hade med andra ord en misstänkt person. Då berättar vi vem den misstänkte är.

– Att personen var avliden gjorde beslutet mer komplext, men vi hade sannolikt agerat på samma sätt om han hade överlevt och suttit anhållen.

Omni har också varit tidiga med att namn och bild på dödsoffer och intervjuer med anhöriga, liksom intervjuer med skadade eller andra drabbade. Hur kan ni göra det?

– Vi är väldigt försiktiga med detta. Men det är samtidigt oerhört viktigt att berätta om offren – de som drabbats och vad de och deras anhöriga nu går igenom. Det är kanske den viktigaste berättelsen i sammanhanget, viktigare än detaljerna om gärningsmannen.

– Vår grundprincip är att vi tar direkt kontakt med de privatpersoner vi citerar eller namnger, även om de redan har uttalat sig i andra medier. Vi söker deras medgivande innan vi publicerar namn och bild. Ofta behöver vi också säkerställa rättigheterna för att publicera bilder.

Men är det lämpligt att överhuvudtaget rapportera om och prata med människor i svår sorg?

– Hur vi hanterar sorg är väldigt individuellt, liksom hur vi förhåller oss till media i sådana situationer.

– Det finns en felaktig uppfattning om att anhöriga alltid vill hålla sorgen privat. Ofta vill de faktiskt att deras närståendes berättelse ska få höras – att deras liv inte ska bli anonyma och bortglömda.

– Min erfarenhet är också att detta skiljer sig mellan olika länder och kulturer. I Sverige är människor ofta mer privata, medan vi oftare ser internationella medier intervjua sörjande anhöriga.

Omnis uppdrag är ju egentligen att samla vad all världens medier och andra källor rapporterar – på ett ställe. Gör ni också egen research och undersökning?

– Ja, det gör vi varje dag. Dels genom vår fördjupande redaktion Omni Mer, där vi ständigt gör research, intervjuar forskare och rapporterar direkt från nyhetshändelser.

– Men även i vår snabba nyhetsbevakning måste vi göra egen research, både för att säkerställa att det vi publicerar är korrekt och för att kunna göra rätt publicistiska avvägningar – exempelvis vid namnpublicering av misstänkta eller dömda personer i uppmärksammade rättsfall.

Det har rapporterats mycket om Aftonbladet som gjorde och publicerade en intervju med en person som ska vara gärningsmannens pappa. Av intervjun framgick att pappan då inte visste, men av reportern fick veta, vad sonen hade gjort. Vad säger du om detta?

–Det är förstås en mycket allvarlig situation där det har gått fel på flera nivåer. Men jag har sett att Aftonbladet har bett om ursäkt och avpublicerat intervjun.

– Misstag kan ske, särskilt i så extrema nyhetslägen som detta. Men det är just därför det krävs skickliga journalister och väl fungerande arbetsprocesser. På Omni har vi till exempel interna utbildningar i utgivarskap och i att ha svåra samtal med anhöriga till drabbade.

Men ibland vill massmördare just synas i medierna och bli ihågkomna som någon slags martyrer. Är inte det skäl att avstå från namn- och bildpublicering?

– Det är en svår avvägning. Vår uppgift är att rapportera, inte att undanhålla uppgifter för att någon kan ha personlig nytta av att vi publicerar dem. Grundinställningen är att inte ta sådana hänsyn, även om vi ändå har det i åtanke.

– Samtidigt får bevakningen av grova brottslingar inte bli för personfokuserad – vi ska inte skapa kändisar av mördare. Fokus måste alltid ligga på brottet och de drabbade.

– Hittills tycks den misstänkte, Rickard Andersson, inte aktivt ha sökt uppmärksamhet inför brotten. Samtidigt har bilder på honom hittats på fildelningssajter, vilket har väckt spekulationer om ett försök att påverka sitt eftermäle, särskilt eftersom han lämnat få digitala spår i övrigt. Vi vet inte om han gjort detta själv, men vi vet att sådana försök ibland förekommer vid liknande grova brott.

Det har varit många olika teorier om motiv eller händelser som möjligen kan förklara eventuella motiv. Hur hanterar ni dessa?

– Frågan om motiv är en av de viktigaste för både allmänheten och de drabbade. Men det finns en risk att medier går för långt i spekulationer, särskilt när det inte finns klara svar.

– Vi har sett exempel på medier som dragit långtgående slutsatser om motiv. Man kan rapportera att polisen undersöker en viss hypotes, men det måste vara tydligt att det är just en hypotes – inte en bekräftad sanning.

– Samtidigt har vi här att hantera både tryck och teorier från allmänheten, som undrar varför vi inte skriver om det de har läst i sociala medier. Så har det varit en hel del den här veckan. Men där måste vi förklara den enorma skillnaden mellan redaktionella medier, som tar ansvar för uppgifterna vi publicerar, och information och spekulation som sprids utan granskning i sociala medier. Vi måste säkerställa att det vi rapporterar är korrekt. Ett sätt att hantera ryktesspridningen i sociala medier är också att vi lyfter och rapporterar att felaktiga teorier faktiskt sprids – tystnad är sällan det bästa sättet att bemöta dessa utmaningar.

//Markus

PS. Har du fler frågor? Hör gärna av dig till mig per mail med dina frågor.

När TV-profilen Dermot Clemenger åtalades för 31 fall av sexköp – och dessutom erkände 30 av dem – valde vi att inte namnge honom. En månad senare gjorde vi det. Vad fick oss att ändra linje?

Kändisar som begår eller misstänks för brott är långt ifrån självklara namnpubliceringar. Bakgrunden är att kändisskapet i sig inte gör exempelvis en tv-personlighet till en offentlig person som kan hållas offentligt ansvarig på samma sätt som en politiker eller myndighetschef. Om en minister eller partiledare ertappas med att köpa sex skulle de med största sannolikhet namnges i medierna. Men samma princip gäller inte en tv-kändis.

Även om nyfikenheten hos allmänheten kan vara enorm kring en tv-personlighet som begår brott, hanterar vi fallen med största försiktighet. Publicitetsskadan måste vägas mot det eventuella allmänintresset. Avgörande blir bland annat brottets art, i vilken utsträckning personen kan betraktas som offentlig, hur personen förhåller sig till anklagelserna – och förstås om personen själv väljer att prata offentligt om misstankarna eller brottet.

Ni minns säkert Paolo Roberto, som åkte fast i en sexköpsrazzia. Bara ett halvt dygn senare publicerades han med namn och bild i Omni och många andra medier. Detta berodde på att han själv valde att gå ut offentligt med sitt sexköp. Redan morgonen efter razzian satt han i TV4:s morgonsoffa och pratade ut. Om han inte själv hade tagit det steget hade han med största sannolikhet förblivit den "anonyma sexköpande kändisen" i Omni.

Sedan början av december har många nyhetsmedier rapporterat om en sexköpsmisstänkt TV4-profil. Han var först anonym i samtliga medier, trots att han åtalades för 31 fall av sexköp och erkände 30 av dem. Anledningen till att vi på Omni då inte namnpublicerade TV4-profilen var just att han, trots sin kändisstatus, inte är en offentlig person som kan hållas offentligt ansvarig och utkrävas ansvar av. Hur allvarliga brotten än. Han valde dessutom att inte prata offentligt om det som hänt.

Inför att Nytorgsmannen, som beskrivits som Sveriges värsta serievåldtäktsman, dömdes för tre år sedan var vi på Omni helt inställda på att namnge honom. Han misstänktes och åtalades för inte mindre än 24 våldtäkter, varav en grov. Men ändå blev det ingen namngivning då – utan nu tre år senare.

Nytorgsmannens sätt att begå sexbrotten var synnerligen utstuderade och brutala. Han begick övergreppen medan kvinnorna sov – samtidigt som han filmade. Allt avslöjades av en slump när polisen, i ett annat ärende, beslagtog hans mobiltelefon och upptäckte filmerna. Majoriteten av kvinnorna visste inget om övergreppen förrän de kontaktades av polisen. Med rätta blev Nytorgsmannen ett av de mest uppmärksammade våldtäktsfallen någonsin i Sverige.

Allt detta sammantaget gjorde att det fanns ett väldigt stort allmänintresse att få veta vem den notoriske våldtäktsmannen var och vem som egentligen låg bakom epitetet ”Nytorgsmannen”. Inför domen bestämde jag att vi på Omni skulle namnge honom – om han dömdes, vill säga. I sin slutpläderingen yrkade åklagaren på totalt 12 års fängelse för 24 våldtäkter.

Klockan 11 den 4 november 2021 kom domen. Men den blev inte som vi hade trott. Nytorgsmannen dömdes till endast fem års fängelse och endast för sju våldtäkter. Ett stort antal våldtäkter bedömdes istället som sexuella övergrepp, och den grova våldtäkten ansågs inte vara grov. Han friades helt för sju av de våldtäkter han var misstänkt för.

Vi fick på några sekunder ändra vår tänkta publiceringslinje. Vi namngav inte. Vi pushade istället snabbt och skrev våra artiklar med Nytorgsmannen fortsatt anonymiserad, utan namn och bild. Andra medier gjorde samma bedömning som vi. Utfallet i hovrätten blev senare detsamma, och Högsta domstolen tog inte upp fallet. Och vår publiceringslinje bestod.

Sedan vi startade Omni har vi satt en stolthet i att alltid skriva raka och förklarande rubriker. Att inte hårdvinkla, att inte jaga klick och att inte heller krångla till rubrikerna.

Vissa kanske skulle kalla våra rubriker torra eller tråkiga, men vi föredrar att se dem som sakliga och tydliga.

Det var redan när vi utvecklade första versionen av Omni och intervjuade er läsare som ni gjorde det väldigt klart att ni är oerhört trötta på hårdvinklade och skruvade rubriker. Sedan dess har de sakliga rubrikerna varit Omnis grej.

Om man är en klickjagande redaktör från en annan nyhetsredaktion och läser detta, så undrar man nog om inte våra rubriker innebär att våra artiklar också får mindre läsning. Jag kan glädja er med att så inte är fallet. Under ett år har Omni över två miljarder sidvisningar. Vi har också fler artikelvisningar per besök än vad många andra nyhetsmedier ens skulle drömma om att ha.

I dagarna presenterades dessutom forskning som ger vetenskapligt stöd för att Omnis sätt att skriva rubriker är bra av flera olika skäl.

Det är på Nieman Lab som forskare från Michigan State University, Ohio State University och Harvard Kennedy School berättar om hur de har undersökt hur rubrikens utformning påverkar läsaren. Deras forskning visar att enkla och tydliga rubriker inte bara gör att läsaren känner större förtroende för innehållet, utan också att det gör artiklarna mer lästa.

Men den mest delikata detaljen är att forskarna också lät testa rubrikerna på journalister. Och de visade sig inte alls ha samma preferens för de tydliga och enkla rubrikerna som ni läsare. Det får forskarna att rekommendera journalister och redaktörer att följa principen "Keep It Simple, Staffers" (KISS), en parafras på den välkända akronymen "Keep It Simple, Stupid", som länge har varit en ledstjärna inom kommunikation. De citerar också Ezra Klein, grundare av amerikanska Vox, som brukar ge rådet att som journalist sluta skriva för att få uppskattning av sin redaktör, utan av sina läsare.

Vi på Omni väntade, medvetet, en liten stund längre än flera andra medier idag med att skriva att det var rapparen C Gambino som hade skjutits till döds i ett parkeringshus i Göteborg. Det var kanske inte mer än 30 minuter, men jag skulle ändå säga att det var publicistiskt viktiga och nödvändiga 30 minuter.

Vi skrev att en känd rappartist, enligt uppgifter, var skjuten. Vi hade då även egna källuppgifter på att det var just C Gambino som var skjuten. Men vi avvaktade ändå med att skriva ut hans namn.

Det finns flera anledningar att inte rusa för snabbt när det gäller att slå fast, vid namn, att någon är död. Även om man är väldigt säker på sin sak. Även om det instinktivt kan vara lockande att skriva när flera andra medier gör. Eller, som i detta fall, när sociala medier svämmar över av kondoleanser.

Jag brukar säga att vi aldrig ska ”dödförklara någon enligt källor” eller skriva rubriker eller pushnotiser med formuleringar som ”Uppgifter: XXX skjuten till döds”. Vi ska istället kunna skriva rakt ut ”XXX är skjuten till döds”, utan säkringar, utan något som helst tvivel. Det finns självklart undantag från den regeln (tänk tanken att nyhetsbyrån AP har uppgifter om att en världsledare har blivit skjuten), men det är ändå en väldigt bra grundregel.

Problemet idag var att C Gambino dödförklarades vid namn av flera medier baserat på just ”källor” och ”uppgifter till”. Utan riktig bekräftelse. Först ut att göra det var Sveriges Radio, som gjorde det baserat på ”uppgifter till” P3 Krim. Lite extra förvånande att just Sveriges Radio gjorde, eftersom de annars är de mest publicistiskt återhållsamma av alla medier.