”En 17-åring är försvunnen sedan i fredags. Polisen misstänker människorov och går ut med namn och bild. Vad tycker du om att publicera?”.

Det är en av kollegorna vid desken som skriver i vår utgivarkanal via vårt chattprogram Slack. Jag är precis i närheten och vi fortsätter diskussionen muntligt på redaktionen.

En kort stund senare finns artikel ute med namn och bild på 17-åriga Maja och vi har även skickat pushnotisen med formuleringen:

”17-åriga Maja i Mark försvunnen sedan i torsdags – polisen utreder människorov och går ut med namn och bild”.

Senare samma kväll hittas en kropp i sökandet. Nästa dag bekräftas att den döda är Maja. Och senare samma dag anhålls en 17-årig pojke misstänkt för mordet på Maja.

En fruktansvärd händelse. Alla våra tankar går till Majas familj och vänner.

Det är också en nyhet som tar och har tagit stor plats i många mediers nyhetsrapportering, så även i Omni.

Men hur medier har valt att bevaka nyheten skiljer sig avsevärt åt.

Några få medier, däribland Omni, Expressen, TV4 och Aftonbladet, berättade direkt med namn och bild om Maja när polisen gick ut med att hon var försvunnen.

Att polisen, Missing People eller ibland anhöriga går ut med namn och bild på försvunna barn eller ungdomar är inte ovanligt. Men det är inga enkla beslut att som utgivare bestämma att publicera namn och bild på den försvunna.

Vi måste ta i beaktande att exempelvis en försvunnen tonåring självmant kan hålla sig borta, hur oroliga föräldrarna än är. Vi måste också betänka att det finns en risk för att något ännu mycket mer tragiskt har inträffat, som att en försvunnen person har tagit sitt liv.

Vi väljer väldigt ofta bort namn- och bildpubliceringar vid försvinnanden. Varje fall är unikt, och våra bedömningar bygger på kända omständigheter, polisens uppgifter och förstås också vad anhöriga säger. Avgörande är ofta också om brott misstänks.

Det har också, dessvärre, hänt att vi har gått ut med namn och bild med anhörigas och polisens goda minne, för att senare få avpublicera när det visat sig handla om exempelvis ett självmord.

Men så finns det fall som Maja. Eller om ni minns Lisa Holm, 17, på Kinnekulle. Eller Wilma Andersson, 17, i Uddevalla. I alla de fallen gick Omni ut med namn och bild redan vid deras försvinnanden. Alla tre visade sig senare vara mördade har fått mycket stor medial uppmärksamhet.

I fallet med Maja baserades vår namn- och bildpublicering dels på att polisen aktivt gick ut med namn, bild och signalement, dels på att polisen nu inte uteslöt brott och därför hade inlett en förundersökning om misstänkt människorov.

Avgörande för att överväga publicering var också att familjen, via polisen, hade meddelat att de stod bakom namn- och bildpubliceringen. Men det var oavsett inte en självklar publicering.

I sin händelserapport skrev polisen:

Polisen har med anledning av att nya utredningsuppgifter framkommit gjort en ny bedömning av försvinnandet, vilket har lett till att en förundersökning om människorov inletts. /../ Polis har tillsammans med anhöriga beslutat att gå ut med bild och signalementsuppgifter på Maja, för att öka chanserna att snabbt finna henne.

Kvällstidningar och en del lokala medier gjorde som Omni, medan morgontidningar och public service varken berättade om Maja vid namn då eller senare.

När en kropp hittades i sökandet efter Maja, avpublicerade Aftonbladet bild men behöll hennes namn. Omni, Expressen, TV4 och några till har fortsatt med bild på Maja.

Fallet med Maja går att jämföra med de gällande Lisa Holm och Wilma Andersson då medier publicerade namn tidigt vid försvinnandena och sedan låg kvar med namn och bild när det som var ett försvinnande blev något ännu värre.

Som utgivare måste man tänka att en publicering är oåterkallelig, även om förstås en bild eller namn rent praktiskt kan avpubliceras. Men man måste redan vid första beslutet tänka att när vi nu publicerar bild på exempelvis en försvunnen person, så måste vi kunna stå kvar vid det beslutet nästan oavsett vad som händer framåt. Man måste också tänka tanken att det värsta kan ha hänt, och tänka hur man kommer att göra publicistiskt då – och låta det väga in redan i det första beslutet.

//Markus

PS. Om du har frågor eller vill diskutera inlägget, så är du varmt välkommen att göra det i kommentarerna på Threads, Linkedin eller X. Det går förstås också alltid bra att maila mig.

De senaste dagarna har vi publicerat åtskilliga bilder på statsministern, inte minst från Washington DC i samband med Sveriges inträde i Nato. En av bilderna var den till vänster ovan, på en väldigt glad statsminister som också blundar på bilden. Den publicerades i en artikel som sammanfattade en rad politiska analyser kring det historiska Natointrädet.

Men igår fick vi ett högst ovanligt mail från statsministerns kansli. Om just den bilden.

Statsministerns biträdande presschef mailade och frågade: ”Är det möjligt att byta bild på statsministern i den här artikeln? Skulle uppskattas.”

Det började pratas vid nyhetdesken, mail från statsministerns kansli om våra bildval är ovanligt. Nyhetsredaktörerna chattade även med mig, som utgivare, och frågade hur sjutton vi skulle svara på denna något udda förfrågan från statsrådsberedningen.

Vi bytte inte bilden. Vi svarade att vi tycker att bilden passade bra som illustration till just den analyserande texten om statsministerns ”triumf”. Vi frågade samtidigt om statsministerns kansli brukar framföra synpunkter på nyhetsmediernas bildval, för det var nog egentligen det vi undrade mest av allt just nu. Den senare frågan fick vi inte svar på. Men statsministerns kansli förklarade att det var just det faktum att statsministern blundade på bilden som de hade reagerat på.

Det händer förstås att vi gör mindre bra bildval och vi är alltid tacksamma för feedback, även från statsministern eller dennes medarbetare. Jag vill också minnas att även S-politikers pressfolk någon gång har hört av sig om våra bildval, så jag ser ingen partipolitisk tendens i detta.

Så vad säger ni? Var det fel att publicera bilden i första läget? Och borde vi ha gett vika för synpunkterna från statsministerns medarbetare?

//Markus

PS. Om du har frågor eller vill diskutera inlägget, så är du varmt välkommen att göra det i kommentarerna på Threads, Linkedin eller X. Det går förstås också alltid bra att maila mig.

PS2. (Uppdatering 20240314): Många har uppmärksammat just detta inlägg, bland annat tidningen Journalisten följde upp inlägget här.

Det lättaste en ansvarig utgivare kan göra är att inte publicera. Eller kanske ännu enklare att avvakta. Men det är långt ifrån det bästa utgivarskapet. Om man vill vara kritisk kan man också kalla det för det passiva och förenklade utgivarskapet.

Historiskt brukar kvällstidningarna vara de i Sverige som är mest vana vid de svåra publiceringarna. Hos kvällstidningarna har alltid funnits en tradition av intensiva publicistiska diskussioner och avvägningar.

Kvällstidningarna är oftast också de som balanserar på gränsen för vad man kan och bör publicera – och inte. De tar inte sällan som sitt uppdrag att gå långt ner i detaljerna i exempelvis rättsfall, i svenska händelsenyheter – och som nu i bevakningen av gängvåldet. Kvällstidningar är också ofta först med namngivning av misstänkta eller att exempelvis söka kontakt med offer, anhöriga och ögonvittnen.

Man kan ha många åsikter om kvällstidningarna landar i rätt beslut och gör rätt nyhetsvärdering, det har även jag. Men vi ska oavsett ge kvällstidningarna att de är genuint duktiga på att verkligen ta diskussionen och aktivt ge plats och tid till svåra publicistiska överväganden.

Morgontidningarna är däremot mer avvaktande. De skulle förstås själva inte säga att de är avvaktande, utan att de har en mer ansvarsfull publicistisk linje. Men absolut är det så att de är mer passiva och inte sällan låter de andra medier gå före innan de själva fattar sina beslut. Även om de sen mycket väl kan landa i samma beslut som övriga medier.

SVT är mer som morgontidningarna än kvällstidningarna, men har under senare år blivit något mer offensiva i sin publicistiska linje. Sveriges Radio är de som är mest försiktiga, återhållsamma – eller avvaktande.

Vi på Omni har en minst lika intensiv publicistisk diskussion som kvällstidningarna, kanske rent av ännu mer intensiv. Vi är också snabba i våra beslut kring exempelvis namngivningar, genom att vara väl förberedda inför åtal, domar och andra händelser som vi faktiskt kan förutse. Det betyder däremot inte att vi nödvändigtvis landar i samma beslut som kvällstidningarna.

Omni har en tydligt mer offensiv publicistisk linje än morgontidningarna, exempelvis när det gäller att publicera namn och bild på grova brottslingar. Vi ser det nu i bevakningen av gängkriget. Redan tidigt våren 2023, när gängkriget började ta sig allt mer fasansfulla uttryck, publicerade såväl Omni som de båda kvällstidningarna namn och bild på Foxtrotnätverkets ledare Rawa Majid. Vi publicerade då också namnet på andra inblandade ledare i gängkonflikten. Det skulle dröja till i augusti innan Dagens Nyheter publicerade Rawa Majids namn och till i september innan Svenska Dagbladet gjorde det.

Mediernas grunduppdrag är att berätta så mycket det bara är möjligt, för att ge våra läsare hela bilden. Men allmänintresset måste alltid ställas mot den eventuella publicitetsskadan. Det innebär att namngivningar av personer som exempelvis begår brott måste ställas mot hur publiceringen drabbar den berörde själv och inte minst dennes familj och anhöriga. Eller andra som drabbas. Ibland kan det också vara så att offret själv drabbas av en namngivning, genom att bli indirekt utpekad om gärningsmannen är en familjemedlem.

Varje fall är unikt, varje fall måste avgöras på sina premisser.

Omnis redaktörer är oerhört kunniga och erfarna i just de publicistiska och etiska frågorna. Nyhetsredaktörer på Omni har ofta erfarenhet från en lång rad andra redaktioner innan de börjar på Omni. Vi ordnar också interna utbildningar i utgivarskap, tar hit gästföreläsare och övar exempelvis med fiktiva nyheter och diskuterar proaktivt hur vi skulle agera vid olika hypotetiska fall. Vi har en chattkanal för utgivarfrågorna där alla medarbetare kan läsa in sig och lära sig av de publicistiska och etiska avvägningar som varje dag sker.

Vi på Omni, liksom andra nyhetsmedier i Sverige, är anslutna till det så kallade medieetiska systemet i Sverige. Det medieetiska systemet är frivilligt och innebär att vi förbinder oss att följa vissa regler och praxis. Grunden i det medieetiska systemet är Publicitetsreglerna och där står följande om just namnpubliceringar:

• Överväg noga konsekvenserna av en namnpublicering som kan skada människor. Avstå från sådan publicering om inte ett uppenbart allmänintresse kräver att namn anges.
• Om inte namn anges undvik att publicera bild eller uppgift om yrke, titel, ålder, nationalitet, kön eller annat, som gör en identifiering möjlig.
• Observera att hela ansvaret för namn- och bildpublicering faller på den som återger materialet.

Men detta innebär inte att vi måste avstå att namnpublicera en ledande politiker som begår brott. Eller en dubbelmördare. Det innebär inte heller att vi måste avvakta en eventuell dom om en hög politiker misstänks för ett brott eller om en mördare just har gripits misstänkt i ett fall med mycket stort allmänintresse.

Det finns just nu ett stort allmänintresse kring gängkriget och vilka som styr och är orsaken till det som sker. I många av fallen begår berörda så grova brott att det i sig finns ett allmänintresse att berätta vem som exempelvis misstänks för att ha mördat eller beställt mord på en annan. Men även ledare för de kriminella nätverken, oavsett om polisen beslå dem med brott eller ej, kan finnas anledning att namnge. Dessa gängledare har blivit en slags maktspelare som utsätter både enskilda och samhället för stor fara. Gängledarna, och de runt dem i gängen, måste självklart tåla mycket närgången granskning och publicering.

Den tidigare medieombudsmannen Ola Sigvardsson uttryckte det på detta kloka vis i en intervju med tidningen Resumé:

”För att vara offentlig och tåla en mer närgången granskning måste man ha en mer samhällsviktig roll. Exempelvis som politiker, ledande tjänstemän, företagsledare och militärer. Men även grova brottslingar. Alltså antingen människor som är samhällsbärare eller samhällsförstörare”.

Så sent som för två veckor sedan tog vi ännu ett beslut på ungefär de grunderna när den internationellt efterlyste Foxtrotmannen Robin Hedman Johansson greps på Arlanda. Han misstänks bland annat för morden på de två 14-åriga pojkarna Layth och Momo som hittades döda i Nynäshamn respektive Upplands-Bro i somras. Enligt källor till Expressen har Hedman Johansson varit en slags ”projektledare” för Foxtrot och varit mycket aktiv i sfären runt gängledaren Rawa Majid.

För oss var den publiceringen ett relativt enkelt beslut, även om han nekar till brott och endast är misstänkt. Faktum är att om vi ska vara efterkloka så borde vi eventuellt ha gjort den publiceringen redan när det blev känt att just han var internationellt efterlyst och misstänkt för morden. Även Expressen och Aftonbladet har publicerat namn och bild på Robin Hedman Johansson, medan varken morgontidningarna, SVT eller Sverige Radio har gjort det.

//Markus

PS. Om du har frågor eller vill diskutera inlägget, så är du varmt välkommen att göra det i kommentarerna på Threads, Linkedin eller X. Det går förstås också alltid bra att maila mig.

Förutom att vara medgrundare och vd på Omni i tio år, så har jag även varit ansvarig utgivare lika länge. Dygnet runt, nästan varje dag.

Det har blivit en livsstil, det har blivit ett sätt att leva.

Alltid telefonen nära, alltid meddela redaktionen om jag blir svår att nå för en stund – och alltid vara beredd att väckas om natten av ett samtal från redaktionen om en svår publicering eller andra redaktionella avvägningar.

Faktum är att det var ungefär likadant före Omni, med chefsjobb på andra mediebolag som krävde ungefär samma tillgänglighet. Första gången jag var ansvarig utgivare på riktigt var som chefredaktör på Värnpliktsnytt, då var jag 23 år. Första gången jag åstadkom en fällning i dåvarande Pressens Opinionsnämnd – då var jag 19 år och sommarjobbade på lokaltidningen.

Jag har gått på mina minor, jag har gjort mina misstag. Och jag har lärt mig en hel del. Och av alla sysslor jag har förmånen att få ägna mig åt på Omni, så tillhör utgivarskapet de allra roligaste – och viktigaste.

Jodå, jag får förstås semester från ansvaret ibland också. Jag har fantastiska kollegor som går in för mig både under semestrar och många helger. Men övriga dagar och nätter, låt säga 300 dygn om året, då är det jag som är så kallad ansvarig utgivare. Och till min stora hjälp har jag alltid Sveriges mest kompententa redaktörer på Omnis redaktioner.

Att vara ansvarig utgivare innebär att jag personligen är legalt ansvarig för allt som skrivs och publiceras i Omni och Omni Ekonomi. Om någon en dag måste skaka galler för det vi skriver i Omni, så är det jag.

Denna blogg är tänkt att handla om just arbetet som ansvarig utgivare och hur vi som redaktion resonerar i utgivarfrågor. Vi startar bloggen för att ge dig som Omniläsare mer och bättre inblick i de många publicistiska beslut och avvägningar som vi gör varje dag.

Jag ska försöka berätta öppet och transparent kring hur vi tänker i dessa frågor och hur jag resonerar mig fram till olika publicistiska beslut tillsammans med mina kloka kollegor.

Det kommer självklart att handla om varför vissa dömda mördare namnges, och andra inte. Det kommer lika självklart att handla om varför vissa brottslingar namnges när de bara är misstänkta, medan andra inte namnges ens när de har dömts.

Men det kommer också handla om helt andra svåra publicistiska övervägningar. Om hur vi exempelvis hanterar namn och bild på dödsoffer vid grova våldsbrott. Och om allt det bakgrundsarbete, som sker i det tysta, för att vi ska landa i rätt beslut i dessa svåra fall.

Jag kommer också beröra svåra ämnen som hur vi gör för att säkerställa en balanserad bevakning av det som händer i Israel och Gaza – eller i vår bevakning av svensk politik. Hur gör vi för att alltid ha en så balanserad och objektiv nyhetsbevakning som möjligt?

Det kommer också handla om hur vi resonerar kring bilder på döda och skadade i krig och katastrofer. När visar vi döda personer på bild, om vi ens någon gång gör det?

Om du läser bakåt i bloggen ser du att jag igår skrev om hur vi gör när makthavare hör av sig med synpunkter på Omnis bevakning. Bara igår blev vi kontaktade av både staben hos statsministern och staben hos miljö- och klimatministern, som i båda fallen hade synpunkter på olika artiklar i Omni. Hur hanterar vi det när statsministerns kansli vill att vi ändrar en rubrik?

Jag kommer förstås inte skriva om alla publicistiska beslut vi tar, för det är alldeles för många varje dag. Men jag ska försöka skriva om de viktigaste och de mest kontroversiella, alltså de beslut och publiceringar som ni läsare kan antas ha mest frågor om.

Men ibland kommer jag också försöka plocka upp små mer vardagliga publicistiska avvägningar, som förhoppningsvis också kan ge dig som Omniläsare en god inblick i våra processer och hur vi arbetar. Ambitionen är att skriva här minst en gång i veckan, men det kan bli fler.

Det kommer säkert också finnas tillfällen då vi fattar beslut som jag behöver tid på mig för att kunna formulera och motivera i en bloggpost, och som därför är svåra att skriva om omedelbart. Ni får ha överseende med de tillfällena. Ibland kommer jag också ha fullt upp med annat och inte kunna skriva just här och då, även om jag vill. Även då hoppas jag på ert överseende.

Du får väldigt gärna höra av dig med ämnen du vill att jag berör här i Utgivarbloggen. Du når mig enklast på markus@omni.se

//Markus

PS. Jag tjuvstartade med bloggen redan för två veckor sedan. Så det finns ett antal publiceringar bakåt som du kan ta del av.

PS2 Vi har en ytterligare blogg om det inre livet på Omni, den heter Omni inifrån. Där skriver vi, oftast jag, om andra saker på Omni. Om hur vi utvecklar våra produkter, om personerna bakom Omni. Vi uppdaterar inte den bloggen så ofta som vi egentligen vill, men när vi väl gör det så kan den vara värt att läsa!

Det absolut viktigaste i all vår rapportering är att den är korrekt. Det är överordnat allting annat. Det finns faktiskt inget som är viktigare i nyhetsrapporteringen.

Vi ska också vara transparenta med vad vi vet – och vad vi inte vet.

Ibland kan det förstås även bli fel i rapporteringen. Vi på Omni försöker alltid vara tydliga och snabba med eventuella rättelser och förtydliganden. I P1 Medierna kan du lyssna på vår redaktionschef Matilda Glaser som resonerar klokt om just rättelser i medier.

Men det kan också vara en svår bedömningsfråga vad som är rätt och vad som är fel. När det gäller rapportering om svensk politik är inte sällan det fallet. Det är ju också så att nyanserna i den rapporteringen kan bli väldigt omdiskuterade. Ett citat kan exempelvis, sprunget ur sitt sammanhang, feltolkas. En politiker kan också ha sagt en sak, men i efterhand säga att han eller hon menade delvis en annan sak.

Vår uppgift är, som alltid, att försöka ge hela bilden. Har exempelvis en minister sagt en sak, men i efterhand också vill klargöra att han eller hon inte menade vad som sades – så är det också ofta en viktig del av nyhetsberättelsen.

Men det ni läsare inte ser, och inte alltid vet, är hur just det politiska maskineriet också med många medel försöker påverka bilden som ges i medierna. Det sker förstås genom det uppenbara, alltså genom intervjuer, utspel och ibland genom vad som sägs ”off the record” till medier.

Men försök till påverkan av mediebilden görs också efter att nyheterna har publicerats. Det kan handla om att berörda politiker – eller oftare deras medarbetare – vill tillrättalägga eller få nyanserna ändrade i det som redan har skrivits. Så även hos Omni. Ibland vill de kanske bara framföra sin version av saken, ibland menar de att det finns skäl att ändra det som har skrivits.

Bara idag har vi på Omni blivit kontaktade av regeringskansliet inte mindre än vid två tillfällen då de vill att vi ändrar våra artiklar. Först av Niki Westerberg, som är pressekreterare hos klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari. Hon skrev:

God morgon,

DN har rättat i sin intervju med Romina Pourmokhtari, så jag ber er rätta er också:

Romina sa inte till DN att hon vill ha mer skogsavverkning utan mer skogsindustri – det är en viktig skillnad.

Så jag är tacksam om ni rättar det i er artikel också och tar bort ordet skogsavverkning.

TACK!

Med vänliga hälsningar,

Niki Westerberg
Pressekreterare hos klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari

Det gällde denna artikel och var en självklarhet att ändra. Om Pourmokhtari har blivit felciterad av Dagens Nyheter och de ändrat detta, så ska förstås vi också göra detta. Det är bara att beklaga att det blev fel i första ledet. Till skillnad från Dagens Nyheter så ändrade vi inte bara artikeln, utan skrev också en rättelse om saken under vår artikel. Det gör vi för att det ska vara tydligt för läsaren att artikeln har ändrats.

Några timmar senare idag blev vi även kontaktade av statsministerns biträdande presschef Susan Vo Bergqvist. Nu var tonen lite hårdare.

Hej,

Angående er artikel om Kristersson ”Kristersson: Har aldrig lovat stopp för vårdvarsel”, rubriken är inte rätt citerad alls. Ber er om rättning då den är felaktig. Den rubrik som satts har inte sagts av statsministern. Och vi kommer inte godta argument som ”om man läser texten så förstår man” – rubriken måste vara korrekt ändå.

Det citat som var är:

- Nej, jag kan inte lova vad 21 regioner tar för beslut. Det har jag aldrig sagt heller. Utan jag har sagt att staten kommer göra sitt för att så långt som möjligt undvika generella neddragningar av viktig medicinsk personal.

Tacksam för återkoppling,

Susan Vo Bergqvist.

Biträdande presschef,
Statsministerns kansli

Det här, kan man åtminstone hävda, är mer av en kantboll. Men just den här politiska frågan är också mycket laddad och varje ord som sägs i den vägs på guldvåg av politikerna. Varje nyans i svaren från statsministern kan också bli föremål för oppositionens attacker, vilket också blev fallet senare idag. Så all förståelse för att statsministerns kansli lusläser allt vi på Omni skriver.

Vår rapportering i detta fall byggde på Corren i Linköping som hade intervjuat statsministern. En bit in i intervjun ställde Corren denna fråga och fick efterföljande svar från statsministern:

Kan du lova att det inte blir några varsel?

– Nej, jag kan inte lova vad 21 regioner tar för beslut. Det har jag aldrig sagt heller. Utan jag har sagt att staten kommer göra sitt för att så långt som möjligt undvika generella neddragningar av viktig medicinsk personal.

Vår initiala artikel om saken hade den här rubriken:

Kristersson: Har aldrig lovat stopp för vårdvarsel

I artikeln hade vi sedan det fullständiga citatet av statsministern.

Vad vi hade gjort här var att använda ett så kallat ”andemeningscitat”. Det är alltså inte ett ordagrant citat, men det är ett sätt att kortfattat försöka förmedla vad som sagts i rubrikform.

Men vad är egentligen andemeningscitat? Låt oss ta ett exempel till. Låt säga att en minister får frågan om hon kommer att avgå.

Avgår du?

–Ja!

Då skulle medier kunna göra rubriken ”Ministern: Jag avgår”. Detta är då inte ett ordagrant korrekt citat, för ministern har ju bara sagt ”Ja”, men det kan vara ett tydligare sätt förmedla budskapet i just en rubrik. Och det är det vi kallar andemeningscitat.

Ett exempel till och ett verkligt sådant. Ungerns premiärminister Viktor Orbán sa i förra veckan enligt Reuters:

– Det är goda nyheter att vår konflikt med Sverige snart kommer vara över.

Rubriken i Omni blev:

Orbán: Vår konflikt med Sverige är snart över

Det är inte heller en ordagrann rubrik, det är ett förkortat citat – även om det förmedlar och väl avspeglar vad Ungerns premiärminster sa och som sedan berättas i sin fullständiga form i artikeln.

Vi gör andemeningscitat i Omni. Om det är tydligt och inte kan missförstås. Men det ska användas sparsamt och vid rätt tillfällen. Vi kortar också citat för att de ska kunna skrivas som rubriker, men också då bara om de korrekt förmedlar innebörden av det fullständiga citatet.

I fallet med Kristerssons citat kan man nog ha olika åsikter om rubriken korrekt förmedlar vad som sades eller inte. Hans medarbetare menade att så inte var fallet. Vi valde i det här fallet att backa, efter påpekandet, och ändrade rubriken till:

Kristersson vill inte lova stopp för varsel i vården

Den rubriken säger egentligen samma som den tidigare. Men, med hänsyn till hur varje ord och varje citat i just denna fråga nu diskuteras, vill vi försäkra oss om att det inte är vårt kortade citat i rubriken som politikerna munhugger om. Utan om vad statsministern sa i sin helhet. Därför ändrade vi rubriken, även om den första också kan anses vara korrekt.

Detta blev en alldeles för lång bloggpost. Men förhoppningsvis gjorde den att du som läser vet lite mer om de publicistiska beslut och avvägningar vi varje dag har att göra i Omni. Dessutom fick ni en liten inblick i hur – och med vilka ord – makten ibland kommunicerar med oss medier, men mer om det får jag skriva en annan gång.

//Markus