Förutom att vara medgrundare och vd på Omni i tio år, så har jag även varit ansvarig utgivare lika länge. Dygnet runt, nästan varje dag.

Det har blivit en livsstil, det har blivit ett sätt att leva.

Alltid telefonen nära, alltid meddela redaktionen om jag blir svår att nå för en stund – och alltid vara beredd att väckas om natten av ett samtal från redaktionen om en svår publicering eller andra redaktionella avvägningar.

Faktum är att det var ungefär likadant före Omni, med chefsjobb på andra mediebolag som krävde ungefär samma tillgänglighet. Första gången jag var ansvarig utgivare på riktigt var som chefredaktör på Värnpliktsnytt, då var jag 23 år. Första gången jag åstadkom en fällning i dåvarande Pressens Opinionsnämnd – då var jag 19 år och sommarjobbade på lokaltidningen.

Jag har gått på mina minor, jag har gjort mina misstag. Och jag har lärt mig en hel del. Och av alla sysslor jag har förmånen att få ägna mig åt på Omni, så tillhör utgivarskapet de allra roligaste – och viktigaste.

Jodå, jag får förstås semester från ansvaret ibland också. Jag har fantastiska kollegor som går in för mig både under semestrar och många helger. Men övriga dagar och nätter, låt säga 300 dygn om året, då är det jag som är så kallad ansvarig utgivare. Och till min stora hjälp har jag alltid Sveriges mest kompententa redaktörer på Omnis redaktioner.

Att vara ansvarig utgivare innebär att jag personligen är legalt ansvarig för allt som skrivs och publiceras i Omni och Omni Ekonomi. Om någon en dag måste skaka galler för det vi skriver i Omni, så är det jag.

Denna blogg är tänkt att handla om just arbetet som ansvarig utgivare och hur vi som redaktion resonerar i utgivarfrågor. Vi startar bloggen för att ge dig som Omniläsare mer och bättre inblick i de många publicistiska beslut och avvägningar som vi gör varje dag.

Jag ska försöka berätta öppet och transparent kring hur vi tänker i dessa frågor och hur jag resonerar mig fram till olika publicistiska beslut tillsammans med mina kloka kollegor.

Det kommer självklart att handla om varför vissa dömda mördare namnges, och andra inte. Det kommer lika självklart att handla om varför vissa brottslingar namnges när de bara är misstänkta, medan andra inte namnges ens när de har dömts.

Men det kommer också handla om helt andra svåra publicistiska övervägningar. Om hur vi exempelvis hanterar namn och bild på dödsoffer vid grova våldsbrott. Och om allt det bakgrundsarbete, som sker i det tysta, för att vi ska landa i rätt beslut i dessa svåra fall.

Jag kommer också beröra svåra ämnen som hur vi gör för att säkerställa en balanserad bevakning av det som händer i Israel och Gaza – eller i vår bevakning av svensk politik. Hur gör vi för att alltid ha en så balanserad och objektiv nyhetsbevakning som möjligt?

Det kommer också handla om hur vi resonerar kring bilder på döda och skadade i krig och katastrofer. När visar vi döda personer på bild, om vi ens någon gång gör det?

Om du läser bakåt i bloggen ser du att jag igår skrev om hur vi gör när makthavare hör av sig med synpunkter på Omnis bevakning. Bara igår blev vi kontaktade av både staben hos statsministern och staben hos miljö- och klimatministern, som i båda fallen hade synpunkter på olika artiklar i Omni. Hur hanterar vi det när statsministerns kansli vill att vi ändrar en rubrik?

Jag kommer förstås inte skriva om alla publicistiska beslut vi tar, för det är alldeles för många varje dag. Men jag ska försöka skriva om de viktigaste och de mest kontroversiella, alltså de beslut och publiceringar som ni läsare kan antas ha mest frågor om.

Men ibland kommer jag också försöka plocka upp små mer vardagliga publicistiska avvägningar, som förhoppningsvis också kan ge dig som Omniläsare en god inblick i våra processer och hur vi arbetar. Ambitionen är att skriva här minst en gång i veckan, men det kan bli fler.

Det kommer säkert också finnas tillfällen då vi fattar beslut som jag behöver tid på mig för att kunna formulera och motivera i en bloggpost, och som därför är svåra att skriva om omedelbart. Ni får ha överseende med de tillfällena. Ibland kommer jag också ha fullt upp med annat och inte kunna skriva just här och då, även om jag vill. Även då hoppas jag på ert överseende.

Du får väldigt gärna höra av dig med ämnen du vill att jag berör här i Utgivarbloggen. Du når mig enklast på markus@omni.se

//Markus

PS. Jag tjuvstartade med bloggen redan för två veckor sedan. Så det finns ett antal publiceringar bakåt som du kan ta del av.

PS2 Vi har en ytterligare blogg om det inre livet på Omni, den heter Omni inifrån. Där skriver vi, oftast jag, om andra saker på Omni. Om hur vi utvecklar våra produkter, om personerna bakom Omni. Vi uppdaterar inte den bloggen så ofta som vi egentligen vill, men när vi väl gör det så kan den vara värt att läsa!

Det absolut viktigaste i all vår rapportering är att den är korrekt. Det är överordnat allting annat. Det finns faktiskt inget som är viktigare i nyhetsrapporteringen.

Vi ska också vara transparenta med vad vi vet – och vad vi inte vet.

Ibland kan det förstås även bli fel i rapporteringen. Vi på Omni försöker alltid vara tydliga och snabba med eventuella rättelser och förtydliganden. I P1 Medierna kan du lyssna på vår redaktionschef Matilda Glaser som resonerar klokt om just rättelser i medier.

Men det kan också vara en svår bedömningsfråga vad som är rätt och vad som är fel. När det gäller rapportering om svensk politik är inte sällan det fallet. Det är ju också så att nyanserna i den rapporteringen kan bli väldigt omdiskuterade. Ett citat kan exempelvis, sprunget ur sitt sammanhang, feltolkas. En politiker kan också ha sagt en sak, men i efterhand säga att han eller hon menade delvis en annan sak.

Vår uppgift är, som alltid, att försöka ge hela bilden. Har exempelvis en minister sagt en sak, men i efterhand också vill klargöra att han eller hon inte menade vad som sades – så är det också ofta en viktig del av nyhetsberättelsen.

Men det ni läsare inte ser, och inte alltid vet, är hur just det politiska maskineriet också med många medel försöker påverka bilden som ges i medierna. Det sker förstås genom det uppenbara, alltså genom intervjuer, utspel och ibland genom vad som sägs ”off the record” till medier.

Men försök till påverkan av mediebilden görs också efter att nyheterna har publicerats. Det kan handla om att berörda politiker – eller oftare deras medarbetare – vill tillrättalägga eller få nyanserna ändrade i det som redan har skrivits. Så även hos Omni. Ibland vill de kanske bara framföra sin version av saken, ibland menar de att det finns skäl att ändra det som har skrivits.

I dag berättar vi om en centerpartistisk kommunpolitiker som avgår efter att ha blivit konfronterad av sajten Dumpen om att söka sexuell kontakt med barn. Han hade chattat med Dumpens fejkade barnkonton sedan 2022 och stämde sedan träff med vad han trodde var en ung flicka på ett hotell. De han mötte var istället Dumpens Patrik Sjöberg och Sara Nilsson. Enligt de chattmeddelanden som föregick det tänkta mötet var politikerns syfte med träffen sexuellt. Dumpen publicerade politikern vid namn och bild i går och efter detta har politikern avgått på uppmaning av partiet.

Vi nåddes av nyheten via Expressen som berättade nyheten med politikern anonymiserad, men med uppgiften om att det rörde sig om en förtroendevald C-politiker i Norrland.

Även Omni anonymiserar politikern och det gör vi av två skäl. För det första är han varken misstänkt eller dömd för något brott och det finns inget allmänintresse i sig att veta vem personen är. För det andra är han inte på riksplanet en offentlig person, även om han är en profilerad politiker där han bor. Detta gör sammantaget att vi inte namnger. Om politikern däremot hade varit exempelvis kommunalråd så hade bedömningen eventuellt ha kunnat vara annorlunda, åtminstone om han hade misstänkts eller dömts för grovt brott. Ett exempel på när lokalpolitiker namnges för sexualbrott är kommunalrådet i Motala som dömdes för våldtäkt och grov kvinnofridskränkning. I det fallet namngav vi dessutom redan när han anhölls och tvingades till timeout, vilket alltså var före dom. Han dömdes i hovrätten till 2,5 års fängelse.

Intressant att notera är att en lokaltidning som bevakar kommunen där C-politikern är verksam däremot namnger honom utifrån Dumpens uppgifter. Det menar jag är en publicering som kan försvaras, lokalt är han nämligen en offentlig person och det är relevant att berätta att han avgår och varför. Men det är långt ifrån en självklart publicering, publicitetsskadan för både politiken och hans anhöriga är förstås enorm. Vi har ju också flera gånger sett vad Dumpens uthängningar har lett till, med flera personer som har tagit sina liv efter publiceringarna.

Frågan om att skriva ut namn på offer för brott och olyckor är ofta mycket svårare än frågan om att namnge brottslingar. Även om det kan finnas stort allmänintresse, så kan ju skadan vara stor för en familj som vill sörja i fred och utan att en familjemedlem, som har skadats eller omkommit, omskrivs vid namn i media.

Samtidigt kan det i andra fall vara raka motsatsen, när en familj eller anhöriga istället vill att minnet av deras nära ska leva vidare, även i media så att allmänheten får veta vad som hände och vem personen de älskar egentligen var.

Det går inte att ha några strikta riktlinjer kring detta som publicist, precis som det inte går att förutse hur en familj vill sörja. Men det går förstås alltid att vara extra försiktig, vilket de flesta svenska medier är.

Men svenska medier skiljer sig från medier i andra länder i just publiceringsfrågor kring offer. I många andra länder är det snarare regel än undantag att berätta vilka offer för större olyckor och brott är, och det sker inte sällan utan att anhöriga medverkar i eller godkänner publiceringen. I Sverige är vi betydligt mer restriktiva och min upplevelse är att vi har blivit mer och mer försiktiga med åren. Sällan berättas därför vilka dödsoffer och skadade är, utan att deras nära har varit med och godkänt publiceringen.

Vi på Omni är också mycket försiktiga och restriktiva när det gäller att berätta vilka offer är vid namn och vid bild. Även om andra medier skriver ut namn på ett offer och kanske intervjuar offrets anhöriga, är det inte på något sätt självklart att vi gör detsamma. Vi gör ofta mycket bakgrundsarbete kring just offer, ett arbete som inte alls syns i vår rapportering, för att vi ska hamna rätt. Det handlar ofta om att ta kontakt med anhöriga, eller deras ombud, för att få veta deras inställning till en namn- och bildpublicering. Det är svåra, men nödvändiga, kontakter att ta.

Helena, som är utrikesredaktör på morgonen idag, skrev nyss till mig via Slack. Hon rapporterar just nu om utvecklingen i Rafah, alltså staden längst ner i söder på Gazaremsan där cirka 1,5 miljoner människor trängs samtidigt som Israel har inlett sina anfall mot staden och hotat om en markoffensiv om inte gisslan släpps. Helena menade att de bilder vi nu publicerar inte riktigt visar vad som händer, att våra generella principer om att inte visa döda på bild gör att bildberättelsen just nu inte lyckas hamna rätt. Helena skickade några av de bilder från Rafah som hon skulle vilja publicera, trots att de tydligt visar döda på bild. Jag håller med Helena om att vi oftare måste utmana oss själva mer i bildvalen. Vi väljer ofta bort bilder på dödsoffer, både av hänsyn till offren och deras anhöriga, men också med hänsyn till att många läsare inte klarar att läsa appen alls om bilder på döda är vad som möter dem i nyhetsflödet. Men det är också ett stort omvänt problem om vi bara visar bilder på soldater och sönderbombade hus, och inte visar det verkliga lidandet – och döden – på bild. Det här är ett ämne jag skulle kunna skriva väldigt mycket om, och en dag ska jag absolut göra det. Just idag nöjer jag mig att konstatera att vi landade i att i just den här artikeln gå lite längre i bildvalen än vi brukar och på bild visa kvinnor i Rafah som sörjer ett dött litet barn.

//Markus