Det absolut viktigaste i all vår rapportering är att den är korrekt. Det är överordnat allting annat. Det finns faktiskt inget som är viktigare i nyhetsrapporteringen.

Vi ska också vara transparenta med vad vi vet – och vad vi inte vet.

Ibland kan det förstås även bli fel i rapporteringen. Vi på Omni försöker alltid vara tydliga och snabba med eventuella rättelser och förtydliganden. I P1 Medierna kan du lyssna på vår redaktionschef Matilda Glaser som resonerar klokt om just rättelser i medier.

Men det kan också vara en svår bedömningsfråga vad som är rätt och vad som är fel. När det gäller rapportering om svensk politik är inte sällan det fallet. Det är ju också så att nyanserna i den rapporteringen kan bli väldigt omdiskuterade. Ett citat kan exempelvis, sprunget ur sitt sammanhang, feltolkas. En politiker kan också ha sagt en sak, men i efterhand säga att han eller hon menade delvis en annan sak.

Vår uppgift är, som alltid, att försöka ge hela bilden. Har exempelvis en minister sagt en sak, men i efterhand också vill klargöra att han eller hon inte menade vad som sades – så är det också ofta en viktig del av nyhetsberättelsen.

Men det ni läsare inte ser, och inte alltid vet, är hur just det politiska maskineriet också med många medel försöker påverka bilden som ges i medierna. Det sker förstås genom det uppenbara, alltså genom intervjuer, utspel och ibland genom vad som sägs ”off the record” till medier.

Men försök till påverkan av mediebilden görs också efter att nyheterna har publicerats. Det kan handla om att berörda politiker – eller oftare deras medarbetare – vill tillrättalägga eller få nyanserna ändrade i det som redan har skrivits. Så även hos Omni. Ibland vill de kanske bara framföra sin version av saken, ibland menar de att det finns skäl att ändra det som har skrivits.

Bara idag har vi på Omni blivit kontaktade av regeringskansliet inte mindre än vid två tillfällen då de vill att vi ändrar våra artiklar. Först av Niki Westerberg, som är pressekreterare hos klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari. Hon skrev:

God morgon,

DN har rättat i sin intervju med Romina Pourmokhtari, så jag ber er rätta er också:

Romina sa inte till DN att hon vill ha mer skogsavverkning utan mer skogsindustri – det är en viktig skillnad.

Så jag är tacksam om ni rättar det i er artikel också och tar bort ordet skogsavverkning.

TACK!

Med vänliga hälsningar,

Niki Westerberg
Pressekreterare hos klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari

Det gällde denna artikel och var en självklarhet att ändra. Om Pourmokhtari har blivit felciterad av Dagens Nyheter och de ändrat detta, så ska förstås vi också göra detta. Det är bara att beklaga att det blev fel i första ledet. Till skillnad från Dagens Nyheter så ändrade vi inte bara artikeln, utan skrev också en rättelse om saken under vår artikel. Det gör vi för att det ska vara tydligt för läsaren att artikeln har ändrats.

Några timmar senare idag blev vi även kontaktade av statsministerns biträdande presschef Susan Vo Bergqvist. Nu var tonen lite hårdare.

Hej,

Angående er artikel om Kristersson ”Kristersson: Har aldrig lovat stopp för vårdvarsel”, rubriken är inte rätt citerad alls. Ber er om rättning då den är felaktig. Den rubrik som satts har inte sagts av statsministern. Och vi kommer inte godta argument som ”om man läser texten så förstår man” – rubriken måste vara korrekt ändå.

Det citat som var är:

- Nej, jag kan inte lova vad 21 regioner tar för beslut. Det har jag aldrig sagt heller. Utan jag har sagt att staten kommer göra sitt för att så långt som möjligt undvika generella neddragningar av viktig medicinsk personal.

Tacksam för återkoppling,

Susan Vo Bergqvist.

Biträdande presschef,
Statsministerns kansli

Det här, kan man åtminstone hävda, är mer av en kantboll. Men just den här politiska frågan är också mycket laddad och varje ord som sägs i den vägs på guldvåg av politikerna. Varje nyans i svaren från statsministern kan också bli föremål för oppositionens attacker, vilket också blev fallet senare idag. Så all förståelse för att statsministerns kansli lusläser allt vi på Omni skriver.

Vår rapportering i detta fall byggde på Corren i Linköping som hade intervjuat statsministern. En bit in i intervjun ställde Corren denna fråga och fick efterföljande svar från statsministern:

Kan du lova att det inte blir några varsel?

– Nej, jag kan inte lova vad 21 regioner tar för beslut. Det har jag aldrig sagt heller. Utan jag har sagt att staten kommer göra sitt för att så långt som möjligt undvika generella neddragningar av viktig medicinsk personal.

Vår initiala artikel om saken hade den här rubriken:

Kristersson: Har aldrig lovat stopp för vårdvarsel

I artikeln hade vi sedan det fullständiga citatet av statsministern.

Vad vi hade gjort här var att använda ett så kallat ”andemeningscitat”. Det är alltså inte ett ordagrant citat, men det är ett sätt att kortfattat försöka förmedla vad som sagts i rubrikform.

Men vad är egentligen andemeningscitat? Låt oss ta ett exempel till. Låt säga att en minister får frågan om hon kommer att avgå.

Avgår du?

–Ja!

Då skulle medier kunna göra rubriken ”Ministern: Jag avgår”. Detta är då inte ett ordagrant korrekt citat, för ministern har ju bara sagt ”Ja”, men det kan vara ett tydligare sätt förmedla budskapet i just en rubrik. Och det är det vi kallar andemeningscitat.

Ett exempel till och ett verkligt sådant. Ungerns premiärminister Viktor Orbán sa i förra veckan enligt Reuters:

– Det är goda nyheter att vår konflikt med Sverige snart kommer vara över.

Rubriken i Omni blev:

Orbán: Vår konflikt med Sverige är snart över

Det är inte heller en ordagrann rubrik, det är ett förkortat citat – även om det förmedlar och väl avspeglar vad Ungerns premiärminster sa och som sedan berättas i sin fullständiga form i artikeln.

Vi gör andemeningscitat i Omni. Om det är tydligt och inte kan missförstås. Men det ska användas sparsamt och vid rätt tillfällen. Vi kortar också citat för att de ska kunna skrivas som rubriker, men också då bara om de korrekt förmedlar innebörden av det fullständiga citatet.

I fallet med Kristerssons citat kan man nog ha olika åsikter om rubriken korrekt förmedlar vad som sades eller inte. Hans medarbetare menade att så inte var fallet. Vi valde i det här fallet att backa, efter påpekandet, och ändrade rubriken till:

Kristersson vill inte lova stopp för varsel i vården

Den rubriken säger egentligen samma som den tidigare. Men, med hänsyn till hur varje ord och varje citat i just denna fråga nu diskuteras, vill vi försäkra oss om att det inte är vårt kortade citat i rubriken som politikerna munhugger om. Utan om vad statsministern sa i sin helhet. Därför ändrade vi rubriken, även om den första också kan anses vara korrekt.

Detta blev en alldeles för lång bloggpost. Men förhoppningsvis gjorde den att du som läser vet lite mer om de publicistiska beslut och avvägningar vi varje dag har att göra i Omni. Dessutom fick ni en liten inblick i hur – och med vilka ord – makten ibland kommunicerar med oss medier, men mer om det får jag skriva en annan gång.

//Markus

I dag berättar vi om en centerpartistisk kommunpolitiker som avgår efter att ha blivit konfronterad av sajten Dumpen om att söka sexuell kontakt med barn. Han hade chattat med Dumpens fejkade barnkonton sedan 2022 och stämde sedan träff med vad han trodde var en ung flicka på ett hotell. De han mötte var istället Dumpens Patrik Sjöberg och Sara Nilsson. Enligt de chattmeddelanden som föregick det tänkta mötet var politikerns syfte med träffen sexuellt. Dumpen publicerade politikern vid namn och bild i går och efter detta har politikern avgått på uppmaning av partiet.

Vi nåddes av nyheten via Expressen som berättade nyheten med politikern anonymiserad, men med uppgiften om att det rörde sig om en förtroendevald C-politiker i Norrland.

Även Omni anonymiserar politikern och det gör vi av två skäl. För det första är han varken misstänkt eller dömd för något brott och det finns inget allmänintresse i sig att veta vem personen är. För det andra är han inte på riksplanet en offentlig person, även om han är en profilerad politiker där han bor. Detta gör sammantaget att vi inte namnger. Om politikern däremot hade varit exempelvis kommunalråd så hade bedömningen eventuellt ha kunnat vara annorlunda, åtminstone om han hade misstänkts eller dömts för grovt brott. Ett exempel på när lokalpolitiker namnges för sexualbrott är kommunalrådet i Motala som dömdes för våldtäkt och grov kvinnofridskränkning. I det fallet namngav vi dessutom redan när han anhölls och tvingades till timeout, vilket alltså var före dom. Han dömdes i hovrätten till 2,5 års fängelse.

Intressant att notera är att en lokaltidning som bevakar kommunen där C-politikern är verksam däremot namnger honom utifrån Dumpens uppgifter. Det menar jag är en publicering som kan försvaras, lokalt är han nämligen en offentlig person och det är relevant att berätta att han avgår och varför. Men det är långt ifrån en självklart publicering, publicitetsskadan för både politiken och hans anhöriga är förstås enorm. Vi har ju också flera gånger sett vad Dumpens uthängningar har lett till, med flera personer som har tagit sina liv efter publiceringarna.

Frågan om att skriva ut namn på offer för brott och olyckor är ofta mycket svårare än frågan om att namnge brottslingar. Även om det kan finnas stort allmänintresse, så kan ju skadan vara stor för en familj som vill sörja i fred och utan att en familjemedlem, som har skadats eller omkommit, omskrivs vid namn i media.

Samtidigt kan det i andra fall vara raka motsatsen, när en familj eller anhöriga istället vill att minnet av deras nära ska leva vidare, även i media så att allmänheten får veta vad som hände och vem personen de älskar egentligen var.

Det går inte att ha några strikta riktlinjer kring detta som publicist, precis som det inte går att förutse hur en familj vill sörja. Men det går förstås alltid att vara extra försiktig, vilket de flesta svenska medier är.

Men svenska medier skiljer sig från medier i andra länder i just publiceringsfrågor kring offer. I många andra länder är det snarare regel än undantag att berätta vilka offer för större olyckor och brott är, och det sker inte sällan utan att anhöriga medverkar i eller godkänner publiceringen. I Sverige är vi betydligt mer restriktiva och min upplevelse är att vi har blivit mer och mer försiktiga med åren. Sällan berättas därför vilka dödsoffer och skadade är, utan att deras nära har varit med och godkänt publiceringen.

Vi på Omni är också mycket försiktiga och restriktiva när det gäller att berätta vilka offer är vid namn och vid bild. Även om andra medier skriver ut namn på ett offer och kanske intervjuar offrets anhöriga, är det inte på något sätt självklart att vi gör detsamma. Vi gör ofta mycket bakgrundsarbete kring just offer, ett arbete som inte alls syns i vår rapportering, för att vi ska hamna rätt. Det handlar ofta om att ta kontakt med anhöriga, eller deras ombud, för att få veta deras inställning till en namn- och bildpublicering. Det är svåra, men nödvändiga, kontakter att ta.

Helena, som är utrikesredaktör på morgonen idag, skrev nyss till mig via Slack. Hon rapporterar just nu om utvecklingen i Rafah, alltså staden längst ner i söder på Gazaremsan där cirka 1,5 miljoner människor trängs samtidigt som Israel har inlett sina anfall mot staden och hotat om en markoffensiv om inte gisslan släpps. Helena menade att de bilder vi nu publicerar inte riktigt visar vad som händer, att våra generella principer om att inte visa döda på bild gör att bildberättelsen just nu inte lyckas hamna rätt. Helena skickade några av de bilder från Rafah som hon skulle vilja publicera, trots att de tydligt visar döda på bild. Jag håller med Helena om att vi oftare måste utmana oss själva mer i bildvalen. Vi väljer ofta bort bilder på dödsoffer, både av hänsyn till offren och deras anhöriga, men också med hänsyn till att många läsare inte klarar att läsa appen alls om bilder på döda är vad som möter dem i nyhetsflödet. Men det är också ett stort omvänt problem om vi bara visar bilder på soldater och sönderbombade hus, och inte visar det verkliga lidandet – och döden – på bild. Det här är ett ämne jag skulle kunna skriva väldigt mycket om, och en dag ska jag absolut göra det. Just idag nöjer jag mig att konstatera att vi landade i att i just den här artikeln gå lite längre i bildvalen än vi brukar och på bild visa kvinnor i Rafah som sörjer ett dött litet barn.

//Markus

Klockan 08.00 på morgonen:

Desken skriver till mig i vår utgivarkanal i Slack inför domen i eftermiddag i målet där en 22-årig man misstänks för mordet på Joullnar i Jönköping. Åklagaren yrkar på livstid och klockan 14 idag ska tingsrätten i Jönköping meddela dom. Nu är alltså frågan om vi kan namnge Joullnars mördare vid dom.

Joullnar, 43 år, försvann från sitt hem i Göteborg i februari förra året. En månad senare hittades hon död och nedgrävd i Taberg söder om Jönköping. 22-åringen greps dagen efter.

Detta är ett vida omskrivet mordfall med stort allmänintresse. Dessutom tycks straffvärdet bli högt, vilket i sig också talar för namn- och bildpublicering. I Omni är det snarare regel än undantag att vi namnger vid livstidsdomar, även om det kan finnas undantag. Det som möjligen talar emot namngivning i detta fall är åldern, den misstänkte är endast 22 år. Det har på senare år skett en glidning vad gäller att namnge yngre dömda eller misstänkta personer, så även i Omni. Det är ju också så att sedan 2022 kan personer från 18 års ålder (tidigare var det 20 år) dömas till livstid, vilket nog bidragit till denna glidning. En annan orsak är förstås allt grövre brott, allt längre ner i åldrarna.

Den sammantagna bedömningen gör att jag landar i att vi ska namnge vid dom. Jag skriver till desken att vi kan namnge om det blir livstid, med tillägget att det gäller även om han skulle dömas till 18 års fängelse.

Uppdatering fredag 9 februari, kl 14.30:

Klockan 14 meddelade Jönköpings tingsrätt att Mahmoud Asalya, 22, döms till 18 års fängelse för mordet på Joullnar. Han döms också till utvisning. , som planerat, redan direkt i pushnotisen liksom i artikeln någon minut efter domen. Vi kan notera att båda kvällstidningarna gjorde samma bedömning, så även Göteborgs-Posten. Morgontidningar, SVT och SR väljer däremot att inte namnge.