Helena, som är utrikesredaktör på morgonen idag, skrev nyss till mig via Slack. Hon rapporterar just nu om utvecklingen i Rafah, alltså staden längst ner i söder på Gazaremsan där cirka 1,5 miljoner människor trängs samtidigt som Israel har inlett sina anfall mot staden och hotat om en markoffensiv om inte gisslan släpps. Helena menade att de bilder vi nu publicerar inte riktigt visar vad som händer, att våra generella principer om att inte visa döda på bild gör att bildberättelsen just nu inte lyckas hamna rätt. Helena skickade några av de bilder från Rafah som hon skulle vilja publicera, trots att de tydligt visar döda på bild. Jag håller med Helena om att vi oftare måste utmana oss själva mer i bildvalen. Vi väljer ofta bort bilder på dödsoffer, både av hänsyn till offren och deras anhöriga, men också med hänsyn till att många läsare inte klarar att läsa appen alls om bilder på döda är vad som möter dem i nyhetsflödet. Men det är också ett stort omvänt problem om vi bara visar bilder på soldater och sönderbombade hus, och inte visar det verkliga lidandet – och döden – på bild. Det här är ett ämne jag skulle kunna skriva väldigt mycket om, och en dag ska jag absolut göra det. Just idag nöjer jag mig att konstatera att vi landade i att i just den här artikeln gå lite längre i bildvalen än vi brukar och på bild visa kvinnor i Rafah som sörjer ett dött litet barn.
//Markus
