”En 17-åring är försvunnen sedan i fredags. Polisen misstänker människorov och går ut med namn och bild. Vad tycker du om att publicera?”.

Det är en av kollegorna vid desken som skriver i vår utgivarkanal via vårt chattprogram Slack. Jag är precis i närheten och vi fortsätter diskussionen muntligt på redaktionen.

En kort stund senare finns artikel ute med namn och bild på 17-åriga Maja och vi har även skickat pushnotisen med formuleringen:

”17-åriga Maja i Mark försvunnen sedan i torsdags – polisen utreder människorov och går ut med namn och bild”.

Senare samma kväll hittas en kropp i sökandet. Nästa dag bekräftas att den döda är Maja. Och senare samma dag anhålls en 17-årig pojke misstänkt för mordet på Maja.

En fruktansvärd händelse. Alla våra tankar går till Majas familj och vänner.

Det är också en nyhet som tar och har tagit stor plats i många mediers nyhetsrapportering, så även i Omni.

Men hur medier har valt att bevaka nyheten skiljer sig avsevärt åt.

Några få medier, däribland Omni, Expressen, TV4 och Aftonbladet, berättade direkt med namn och bild om Maja när polisen gick ut med att hon var försvunnen.

Att polisen, Missing People eller ibland anhöriga går ut med namn och bild på försvunna barn eller ungdomar är inte ovanligt. Men det är inga enkla beslut att som utgivare bestämma att publicera namn och bild på den försvunna.

Vi måste ta i beaktande att exempelvis en försvunnen tonåring självmant kan hålla sig borta, hur oroliga föräldrarna än är. Vi måste också betänka att det finns en risk för att något ännu mycket mer tragiskt har inträffat, som att en försvunnen person har tagit sitt liv.

Vi väljer väldigt ofta bort namn- och bildpubliceringar vid försvinnanden. Varje fall är unikt, och våra bedömningar bygger på kända omständigheter, polisens uppgifter och förstås också vad anhöriga säger. Avgörande är ofta också om brott misstänks.

Det har också, dessvärre, hänt att vi har gått ut med namn och bild med anhörigas och polisens goda minne, för att senare få avpublicera när det visat sig handla om exempelvis ett självmord.

Men så finns det fall som Maja. Eller om ni minns Lisa Holm, 17, på Kinnekulle. Eller Wilma Andersson, 17, i Uddevalla. I alla de fallen gick Omni ut med namn och bild redan vid deras försvinnanden. Alla tre visade sig senare vara mördade har fått mycket stor medial uppmärksamhet.

I fallet med Maja baserades vår namn- och bildpublicering dels på att polisen aktivt gick ut med namn, bild och signalement, dels på att polisen nu inte uteslöt brott och därför hade inlett en förundersökning om misstänkt människorov.

Avgörande för att överväga publicering var också att familjen, via polisen, hade meddelat att de stod bakom namn- och bildpubliceringen. Men det var oavsett inte en självklar publicering.

I sin händelserapport skrev polisen:

Polisen har med anledning av att nya utredningsuppgifter framkommit gjort en ny bedömning av försvinnandet, vilket har lett till att en förundersökning om människorov inletts. /../ Polis har tillsammans med anhöriga beslutat att gå ut med bild och signalementsuppgifter på Maja, för att öka chanserna att snabbt finna henne.

Kvällstidningar och en del lokala medier gjorde som Omni, medan morgontidningar och public service varken berättade om Maja vid namn då eller senare.

När en kropp hittades i sökandet efter Maja, avpublicerade Aftonbladet bild men behöll hennes namn. Omni, Expressen, TV4 och några till har fortsatt med bild på Maja.

Fallet med Maja går att jämföra med de gällande Lisa Holm och Wilma Andersson då medier publicerade namn tidigt vid försvinnandena och sedan låg kvar med namn och bild när det som var ett försvinnande blev något ännu värre.

Som utgivare måste man tänka att en publicering är oåterkallelig, även om förstås en bild eller namn rent praktiskt kan avpubliceras. Men man måste redan vid första beslutet tänka att när vi nu publicerar bild på exempelvis en försvunnen person, så måste vi kunna stå kvar vid det beslutet nästan oavsett vad som händer framåt. Man måste också tänka tanken att det värsta kan ha hänt, och tänka hur man kommer att göra publicistiskt då – och låta det väga in redan i det första beslutet.

//Markus

PS. Om du har frågor eller vill diskutera inlägget, så är du varmt välkommen att göra det i kommentarerna på Threads, Linkedin eller X. Det går förstås också alltid bra att maila mig.

De senaste dagarna har vi publicerat åtskilliga bilder på statsministern, inte minst från Washington DC i samband med Sveriges inträde i Nato. En av bilderna var den till vänster ovan, på en väldigt glad statsminister som också blundar på bilden. Den publicerades i en artikel som sammanfattade en rad politiska analyser kring det historiska Natointrädet.

Men igår fick vi ett högst ovanligt mail från statsministerns kansli. Om just den bilden.

Statsministerns biträdande presschef mailade och frågade: ”Är det möjligt att byta bild på statsministern i den här artikeln? Skulle uppskattas.”

Det började pratas vid nyhetdesken, mail från statsministerns kansli om våra bildval är ovanligt. Nyhetsredaktörerna chattade även med mig, som utgivare, och frågade hur sjutton vi skulle svara på denna något udda förfrågan från statsrådsberedningen.

Vi bytte inte bilden. Vi svarade att vi tycker att bilden passade bra som illustration till just den analyserande texten om statsministerns ”triumf”. Vi frågade samtidigt om statsministerns kansli brukar framföra synpunkter på nyhetsmediernas bildval, för det var nog egentligen det vi undrade mest av allt just nu. Den senare frågan fick vi inte svar på. Men statsministerns kansli förklarade att det var just det faktum att statsministern blundade på bilden som de hade reagerat på.

Det lättaste en ansvarig utgivare kan göra är att inte publicera. Eller kanske ännu enklare att avvakta. Men det är långt ifrån det bästa utgivarskapet. Om man vill vara kritisk kan man också kalla det för det passiva och förenklade utgivarskapet.

Historiskt brukar kvällstidningarna vara de i Sverige som är mest vana vid de svåra publiceringarna. Hos kvällstidningarna har alltid funnits en tradition av intensiva publicistiska diskussioner och avvägningar.

Kvällstidningarna är oftast också de som balanserar på gränsen för vad man kan och bör publicera – och inte. De tar inte sällan som sitt uppdrag att gå långt ner i detaljerna i exempelvis rättsfall, i svenska händelsenyheter – och som nu i bevakningen av gängvåldet. Kvällstidningar är också ofta först med namngivning av misstänkta eller att exempelvis söka kontakt med offer, anhöriga och ögonvittnen.

Man kan ha många åsikter om kvällstidningarna landar i rätt beslut och gör rätt nyhetsvärdering, det har även jag. Men vi ska oavsett ge kvällstidningarna att de är genuint duktiga på att verkligen ta diskussionen och aktivt ge plats och tid till svåra publicistiska överväganden.

Morgontidningarna är däremot mer avvaktande. De skulle förstås själva inte säga att de är avvaktande, utan att de har en mer ansvarsfull publicistisk linje. Men absolut är det så att de är mer passiva och inte sällan låter de andra medier gå före innan de själva fattar sina beslut. Även om de sen mycket väl kan landa i samma beslut som övriga medier.

SVT är mer som morgontidningarna än kvällstidningarna, men har under senare år blivit något mer offensiva i sin publicistiska linje. Sveriges Radio är de som är mest försiktiga, återhållsamma – eller avvaktande.

Förutom att vara medgrundare och vd på Omni i tio år, så har jag även varit ansvarig utgivare lika länge. Dygnet runt, nästan varje dag.

Det har blivit en livsstil, det har blivit ett sätt att leva.

Alltid telefonen nära, alltid meddela redaktionen om jag blir svår att nå för en stund – och alltid vara beredd att väckas om natten av ett samtal från redaktionen om en svår publicering eller andra redaktionella avvägningar.

Faktum är att det var ungefär likadant före Omni, med chefsjobb på andra mediebolag som krävde ungefär samma tillgänglighet. Första gången jag var ansvarig utgivare på riktigt var som chefredaktör på Värnpliktsnytt, då var jag 23 år. Första gången jag åstadkom en fällning i dåvarande Pressens Opinionsnämnd – då var jag 19 år och sommarjobbade på lokaltidningen.

Jag har gått på mina minor, jag har gjort mina misstag. Och jag har lärt mig en hel del. Och av alla sysslor jag har förmånen att få ägna mig åt på Omni, så tillhör utgivarskapet de allra roligaste – och viktigaste.

Jodå, jag får förstås semester från ansvaret ibland också. Jag har fantastiska kollegor som går in för mig både under semestrar och många helger. Men övriga dagar och nätter, låt säga 300 dygn om året, då är det jag som är så kallad ansvarig utgivare. Och till min stora hjälp har jag alltid Sveriges mest kompententa redaktörer på Omnis redaktioner.

Att vara ansvarig utgivare innebär att jag personligen är legalt ansvarig för allt som skrivs och publiceras i Omni och Omni Ekonomi. Om någon en dag måste skaka galler för det vi skriver i Omni, så är det jag.

Denna blogg är tänkt att handla om just arbetet som ansvarig utgivare och hur vi som redaktion resonerar i utgivarfrågor. Vi startar bloggen för att ge dig som Omniläsare mer och bättre inblick i de många publicistiska beslut och avvägningar som vi gör varje dag.