Kan man dödförklara en artist baserat på källuppgifter?
Markus Gustafsson,
Vi på Omni väntade, medvetet, en liten stund längre än flera andra medier idag med att skriva att det var rapparen C Gambino som hade skjutits till döds i ett parkeringshus i Göteborg. Det var kanske inte mer än 30 minuter, men jag skulle ändå säga att det var publicistiskt viktiga och nödvändiga 30 minuter.
Vi skrev att en känd rappartist, enligt uppgifter, var skjuten. Vi hade då även egna källuppgifter på att det var just C Gambino som var skjuten. Men vi avvaktade ändå med att skriva ut hans namn.
Det finns flera anledningar att inte rusa för snabbt när det gäller att slå fast, vid namn, att någon är död. Även om man är väldigt säker på sin sak. Även om det instinktivt kan vara lockande att skriva när flera andra medier gör. Eller, som i detta fall, när sociala medier svämmar över av kondoleanser.
Jag brukar säga att vi aldrig ska ”dödförklara någon enligt källor” eller skriva rubriker eller pushnotiser med formuleringar som ”Uppgifter: XXX skjuten till döds”. Vi ska istället kunna skriva rakt ut ”XXX är skjuten till döds”, utan säkringar, utan något som helst tvivel. Det finns självklart undantag från den regeln (tänk tanken att nyhetsbyrån AP har uppgifter om att en världsledare har blivit skjuten), men det är ändå en väldigt bra grundregel.
Problemet idag var att C Gambino dödförklarades vid namn av flera medier baserat på just ”källor” och ”uppgifter till”. Utan riktig bekräftelse. Först ut att göra det var Sveriges Radio, som gjorde det baserat på ”uppgifter till” P3 Krim. Lite extra förvånande att just Sveriges Radio gjorde, eftersom de annars är de mest publicistiskt återhållsamma av alla medier.
Men efter SR:s namnpublicering var bollen i rullning. Flera medier skrev snabbt ut C Gambino baserat på Sveriges Radio-uppgifterna. ”Grammisvinnande rapartisten C Gambino är död, enligt uppgifter till P3 Krim”, skrev exempelvis Aftonbladet direkt efter SR:s publicering. Efter ett tag hade fler medier anonyma källor som uppgav att C Gambino var död. Men fortfarande fanns inte en officiell bekräftelse.
De medier som idag dödförklarade C Gambino hade säkert alla anledningar att lita på sina källor. Det hade vi också. Men problemet var att varken polis, skivbolag eller anhöriga då hade bekräftat att C Gambino var död. Därför skrev inte Omni på de uppgifterna, utan vi avvaktade 30 minuter, eller om det hann gå 45 minuter.
En ytterligare aspekt är förstås att anhöriga måste vara informerade innan vi skriver, de ska inte få dödsbeskedet via medier. Det tror jag inte var ett problem idag, eftersom flera av de medier som skrev ”enligt uppgifter till” även hade uppgifter om att anhöriga var underrättade.
Men efter ett tag hade TV4 en riktig bekräftelse från polisen att det var just C Gambino som hade skjutits till döds i parkeringshuset i Göteborg. Då skrev även Omni ut att det var C Gambino som hade skjutits till döds. Avgörande var just bekräftelsen, som vi fick först via TV4.
”Prisade rapparen C Gambino mördades på Hisingen i Göteborg i natt, bekräftar polisen enligt TV4 Nyheterna", blev pushnotsen från Omni.
Ungefär samtidigt hade också TT en sådan bekräftelse och började även de namnpublicera.
Det är viktigt att vara snabb, gärna först. Men det är ännu viktigare att göra rätt.
//Markus
PS. Lite extra speciellt idag förresten att just Sveriges Radio följde upp med ett inslag och artikel som hade rubriken ”C.Gambino dödförklarad på Wikipedia – före polisens besked”. Den baserades i sin tur på en nyhet från Göteborgs-Posten. Men de kunde lika gärna ha skrivit ”C.Gambino dödförklarad av Sveriges Radio – före polisens besked”.
Artikel och inslag på Sveriges Radio idag.
PS2. Om du har frågor eller vill diskutera inlägget, så är du varmt välkommen att göra det i kommentarerna på Threads, Linkedin eller X. Det går förstås också alltid bra att maila mig.
Laddar...
Utgivarbloggen. En blogg där Omnis chefredaktör och ansvarig utgivare Markus Gustafsson delar bakgrunden till många av de publicistiska beslut och avvägningar som vi har att göra i Omni och Omni Ekonomi.
Ett av mina mer märkliga reporterminnen är när jag som 25-årig journalist besökte kvinnofängelset Hinseberg. Jag och en fotograf skulle, för Aftonbladets räkning, porträttera ”Sveriges farligaste kvinnor”. Mest fokuserade vi på en mycket omskriven livstidsdömd kvinna, som hade mördat en man med 48 knivhugg och nu agerade ledare för kvinnorna på Hinseberg. Jag skriver henne inte vid namn nu eftersom hon sedan länge är ute ur fängelset och har avtjänat sitt straff. Men denna mördare var namngiven då och enligt domen kan det ha varit en sexlek som spårade ur när hon högg ihjäl mannen i en lägenhet i Solna, för att sedan också elda upp honom.
Vi fick hänga en hel del i fängelselängan där merparten av de livstidsdömda kvinnorna då satt. Och vi fick en unik access och inblick. Jag minns att jag tvekade lite när mördarna tog ut nygräddade kanelbullar ur ugnen och skulle bjuda oss på. Men vi åt bullarna och efter lite tjatande gick min kollega fotografen, som var lite långhårig, med på att låta sig klippas av några av mörderskorna. Efter det hade vi kvinnornas förtroende och kunde prata med dem om det mesta. Vi kom tillbaka några gånger och det utmynnade i ett antal rätt relevanta berättelser i Aftonbladet om de kvinnor som hade begått de värsta av alla tänkbara brott i Sverige. Så gott som samtliga var även namngivna, och på bild, i artiklarna.
Idag finns inte artiklarna att hitta på Aftonbladet längre, däremot finns en databas där läsarna kan söka och läsa om alla livstidsdömda som just nu avtjänar sina straff i Sverige. Den uppdateras några gånger per år och innehåller i skrivande stund kortfakta om 222 livstidsdömda personer. Nästan alla är vid namn, många av dem också med bild.
Det finns ett stort allmänintresse i sig att veta vilka i Sverige som har begått de grövsta av alla brott och dömts till de längsta av alla fängelsestraff. Jag menar därför att Aftonbladets grepp med de livstidsdömda, med namn på nästan alla, är en publicistiskt riktig avvägning.
Det är mer regel än undantag att vi på Omni namnger när någon döms till lagens hårdaste straff, livstids fängelse. Åtminstone i fall som varit mer uppmärksammade. Oftast även när någon döms till 18 års fängelse. Men det är inte alltid vi namnger, varje fall är unikt och måste bedömas utifrån både allmänintresset kring brottet och gärningsmannen, liksom vilken publicitetsskada en namnpublicering kan orsaka barn, familj eller offret och dennes anhöriga.
Förrförra veckan dömdes Hamza Abo Karah, 19, till livstids fängelse för mordet på jämnårige Giovanni i september förra året. Giovanni sköts på öppen gata i Vasastan i centrala Stockholm och mordet skedde just när gängkrigen diskuterades som mest i Sverige. Mordet på Giovanni var en stor sak i medierna och Giovannis familj har berättat om det fruktansvärda i flera medier. Till saken hör att Hamza Abo Karah dessutom hade försökt mörda en anhörig till gängledaren Rawa Majid samma dag som han sköt ihjäl Giovanni, för vilket han redan före livstidsdomen hade dömts till 12 års fängelse.
För oss på Omni var det inte särskilt svårt att landa i att namnge Hamza Abo Karah. Aftonbladet gjorde detsamma, några timmar senare även Expressen. Men i övriga medier har han förblivit anonym.
Att vi namnger Hamza Abo Karah grundar sig i att brottet dels är mycket uppmärksammat och att det därför är av stort allmänintresse att både veta vem som gjorde det och detaljer i bakgrunden till brottet. Men en viktig sak här är att det inte är för att stilla någons nyfikenhet som vi berättar vem mördaren är, utan för att det är nyhetsmässigt relevant och viktigt att berätta.
Mot alla skäl att publicera måste publicitetsskadan för både Hamza Abo Karah och hans anhöriga ställas, han är trots allt endast 19 år. Men jag menar att det är en skada som är motiverad när en person på detta sätt mördar en annan människa och dessutom döms till livstids fängelse för brottet. Det är inte publiceringen i sig som är det värsta som anhöriga utsätts för, utan att personen har begått de fruktansvärda brotten.
Det har på senare år skett en glidning vad gäller att namnge yngre dömda eller misstänkta personer, så även i Omni. Det är ju också så att sedan 2022 kan personer från 18 års ålder (tidigare var det 20 år) dömas till livstid, vilket nog bidragit till denna glidning. En annan orsak är förstås allt grövre brott, allt längre ner i åldrarna.
Men mediernas publiceringsbeslut skiljer sig ofta åt i dessa fall. Väldigt ofta är det numera så att Omni, Aftonbladet och Expressen namnpublicerar vid livstidsdomar i uppmärksammande mordfall och gängbrott, medan morgontidningar och public service bara gör det någon gång ibland och utan tydlig linje kring när det sker.
Det finns en lång rad exempel bara från det senaste halvåret:
Yahya Ali Ibrahim, 20, dömdes till livstids fängelse för mordet på gängledaren Ismail Abdos mamma. Dådet var en ren avrättning och drog på många sätt i gång våldsvågen i Stockholm. Omni, Aftonbladet, Expressen och TV4 namngav, övriga medier berättade bara om mördaren anonymiserat.
Nobel Girmay Yohannes, 19, dömdes till livstids fängelse för att ha mördat pappan till en utpekad gängkriminell. Offret sköts ihjäl i sitt hem i Tullinge i Botkyrka bara timmar efter att hans son pekats ut i tv-programmet “Efterlyst”. Gängledaren Rawa Majid misstänks ha styrt 19-åringen och de övriga männen via en chatt. Omni, Aftonbladet och Expressen namngav, andra medier gjorde inte.
För ett par veckor sedan dömde tingsrätten 28-årige Saad el-Hajjar till livstids fängelse för anstiftan till det så uppmärksammade mordet inne i köpcentrumet Emporia i Malmö 2022. Endast Aftonbladet och Omni namngav.
Och ungefär så där fortsätter det. Samma uppmärksammande mordfall, men helt olika publicistiska beslut av de svenska medierna.
Kanske minns ni också skjutningen i Rågsved i Stockholm förra året. En man öppnade först eld mot en grupp personer nära en förskola. Efter det jagades flera av dem in på en restaurang där en man sköts ihjäl och två skadades. Adnan Jama, 20, dömdes i april för ett mord och flera mordförsök. Aftonbladet gjorde som Omni och namngav, i andra medier förblev mördaren anonym.
Men det är inte bara hur gängrelaterade domar hanteras som skiljer medierna åt.
Tidigare i år dömdes Mikael Eriksson, 53, till livstid för mordet på Jeanette, 61. Det var Högsta domstolen som rev upp hovrättens misshandelsdom och ändrade till livstids fängelse. Jeanette Bergström hade hittats död och svårt misshandlad i sitt hem utanför Hudiksvall i juli 2022. Men när tingsrätten dömde Eriksson för mord valde hovrätten i stället att döma honom för synnerligen grov misshandel. Men i januari i år ändrade HD tillbaka till livstid. Omni liksom TV4, Expressen, Aftonbladet och lokaltidningar som Hudiksvalls Tidning namngav. Övriga medier har endast berättat om mordet och gärningsmannen anonymt.
Mediernas uppgift är att berätta vad vi vet, att försöka ge hela bilden, även när det gäller hemska våldsbrott som dessa. Sen måste det ställas mot eventuell skada som publiceringen medför, som kan göra att vi ändå inte kan berätta allt vi vet. Men i de nämnda fallen menar jag att det, givet vilka stora och uppmärksammade fall det har har handlat om, har varit av stort allmänintresse att också berätta detaljer om vem som begått brotten. Det ska absolut vägas mot all eventuell publicitetsskada. Men det ska mycket till för att ta den hänsynen, och välja bort en namnpublicering, för personer som hämningslöst mördar och döms till livstid.
//Markus
PS. Om du har frågor eller vill diskutera inlägget, så är du varmt välkommen att göra det i kommentarerna på Threads, Linkedin eller X. Det går förstås också alltid bra att maila mig.
”En 17-åring är försvunnen sedan i fredags. Polisen misstänker människorov och går ut med namn och bild. Vad tycker du om att publicera?”.
Det är en av kollegorna vid desken som skriver i vår utgivarkanal via vårt chattprogram Slack. Jag är precis i närheten och vi fortsätter diskussionen muntligt på redaktionen.
En kort stund senare finns artikel ute med namn och bild på 17-åriga Maja och vi har även skickat pushnotisen med formuleringen:
”17-åriga Maja i Mark försvunnen sedan i torsdags – polisen utreder människorov och går ut med namn och bild”.
Senare samma kväll hittas en kropp i sökandet. Nästa dag bekräftas att den döda är Maja. Och senare samma dag anhålls en 17-årig pojke misstänkt för mordet på Maja.
En fruktansvärd händelse. Alla våra tankar går till Majas familj och vänner.
Det är också en nyhet som tar och har tagit stor plats i många mediers nyhetsrapportering, så även i Omni.
Men hur medier har valt att bevaka nyheten skiljer sig avsevärt åt.
Några få medier, däribland Omni, Expressen, TV4 och Aftonbladet, berättade direkt med namn och bild om Maja när polisen gick ut med att hon var försvunnen.
Att polisen, Missing People eller ibland anhöriga går ut med namn och bild på försvunna barn eller ungdomar är inte ovanligt. Men det är inga enkla beslut att som utgivare bestämma att publicera namn och bild på den försvunna.
Vi måste ta i beaktande att exempelvis en försvunnen tonåring självmant kan hålla sig borta, hur oroliga föräldrarna än är. Vi måste också betänka att det finns en risk för att något ännu mycket mer tragiskt har inträffat, som att en försvunnen person har tagit sitt liv.
De senaste dagarna har vi publicerat åtskilliga bilder på statsministern, inte minst från Washington DC i samband med Sveriges inträde i Nato. En av bilderna var den till vänster ovan, på en väldigt glad statsminister som också blundar på bilden. Den publicerades i en artikel som sammanfattade en rad politiska analyser kring det historiska Natointrädet.
Men igår fick vi ett högst ovanligt mail från statsministerns kansli. Om just den bilden.
Statsministerns biträdande presschef mailade och frågade: ”Är det möjligt att byta bild på statsministern i den här artikeln? Skulle uppskattas.”
Det började pratas vid nyhetdesken, mail från statsministerns kansli om våra bildval är ovanligt. Nyhetsredaktörerna chattade även med mig, som utgivare, och frågade hur sjutton vi skulle svara på denna något udda förfrågan från statsrådsberedningen.
Vi bytte inte bilden. Vi svarade att vi tycker att bilden passade bra som illustration till just den analyserande texten om statsministerns ”triumf”. Vi frågade samtidigt om statsministerns kansli brukar framföra synpunkter på nyhetsmediernas bildval, för det var nog egentligen det vi undrade mest av allt just nu. Den senare frågan fick vi inte svar på. Men statsministerns kansli förklarade att det var just det faktum att statsministern blundade på bilden som de hade reagerat på.
Det lättaste en ansvarig utgivare kan göra är att inte publicera. Eller kanske ännu enklare att avvakta. Men det är långt ifrån det bästa utgivarskapet. Om man vill vara kritisk kan man också kalla det för det passiva och förenklade utgivarskapet.
Historiskt brukar kvällstidningarna vara de i Sverige som är mest vana vid de svåra publiceringarna. Hos kvällstidningarna har alltid funnits en tradition av intensiva publicistiska diskussioner och avvägningar.
Kvällstidningarna är oftast också de som balanserar på gränsen för vad man kan och bör publicera – och inte. De tar inte sällan som sitt uppdrag att gå långt ner i detaljerna i exempelvis rättsfall, i svenska händelsenyheter – och som nu i bevakningen av gängvåldet. Kvällstidningar är också ofta först med namngivning av misstänkta eller att exempelvis söka kontakt med offer, anhöriga och ögonvittnen.
Man kan ha många åsikter om kvällstidningarna landar i rätt beslut och gör rätt nyhetsvärdering, det har även jag. Men vi ska oavsett ge kvällstidningarna att de är genuint duktiga på att verkligen ta diskussionen och aktivt ge plats och tid till svåra publicistiska överväganden.
Morgontidningarna är däremot mer avvaktande. De skulle förstås själva inte säga att de är avvaktande, utan att de har en mer ansvarsfull publicistisk linje. Men absolut är det så att de är mer passiva och inte sällan låter de andra medier gå före innan de själva fattar sina beslut. Även om de sen mycket väl kan landa i samma beslut som övriga medier.
SVT är mer som morgontidningarna än kvällstidningarna, men har under senare år blivit något mer offensiva i sin publicistiska linje. Sveriges Radio är de som är mest försiktiga, återhållsamma – eller avvaktande.
Vi väljer väldigt ofta bort namn- och bildpubliceringar vid försvinnanden. Varje fall är unikt, och våra bedömningar bygger på kända omständigheter, polisens uppgifter och förstås också vad anhöriga säger. Avgörande är ofta också om brott misstänks.
Det har också, dessvärre, hänt att vi har gått ut med namn och bild med anhörigas och polisens goda minne, för att senare få avpublicera när det visat sig handla om exempelvis ett självmord.
Men så finns det fall som Maja. Eller om ni minns Lisa Holm, 17, på Kinnekulle. Eller Wilma Andersson, 17, i Uddevalla. I alla de fallen gick Omni ut med namn och bild redan vid deras försvinnanden. Alla tre visade sig senare vara mördade har fått mycket stor medial uppmärksamhet.
I fallet med Maja baserades vår namn- och bildpublicering dels på att polisen aktivt gick ut med namn, bild och signalement, dels på att polisen nu inte uteslöt brott och därför hade inlett en förundersökning om misstänkt människorov.
Avgörande för att överväga publicering var också att familjen, via polisen, hade meddelat att de stod bakom namn- och bildpubliceringen. Men det var oavsett inte en självklar publicering.
I sin händelserapport skrev polisen:
Polisen har med anledning av att nya utredningsuppgifter framkommit gjort en ny bedömning av försvinnandet, vilket har lett till att en förundersökning om människorov inletts. /../ Polis har tillsammans med anhöriga beslutat att gå ut med bild och signalementsuppgifter på Maja, för att öka chanserna att snabbt finna henne.
Kvällstidningar och en del lokala medier gjorde som Omni, medan morgontidningar och public service varken berättade om Maja vid namn då eller senare.
När en kropp hittades i sökandet efter Maja, avpublicerade Aftonbladet bild men behöll hennes namn. Omni, Expressen, TV4 och några till har fortsatt med bild på Maja.
Fallet med Maja går att jämföra med de gällande Lisa Holm och Wilma Andersson då medier publicerade namn tidigt vid försvinnandena och sedan låg kvar med namn och bild när det som var ett försvinnande blev något ännu värre.
Som utgivare måste man tänka att en publicering är oåterkallelig, även om förstås en bild eller namn rent praktiskt kan avpubliceras. Men man måste redan vid första beslutet tänka att när vi nu publicerar bild på exempelvis en försvunnen person, så måste vi kunna stå kvar vid det beslutet nästan oavsett vad som händer framåt. Man måste också tänka tanken att det värsta kan ha hänt, och tänka hur man kommer att göra publicistiskt då – och låta det väga in redan i det första beslutet.
//Markus
PS. Om du har frågor eller vill diskutera inlägget, så är du varmt välkommen att göra det i kommentarerna på Threads, Linkedin eller X. Det går förstås också alltid bra att maila mig.
Det händer förstås att vi gör mindre bra bildval och vi är alltid tacksamma för feedback, även från statsministern eller dennes medarbetare. Jag vill också minnas att även S-politikers pressfolk någon gång har hört av sig om våra bildval, så jag ser ingen partipolitisk tendens i detta.
Så vad säger ni? Var det fel att publicera bilden i första läget? Och borde vi ha gett vika för synpunkterna från statsministerns medarbetare?
//Markus
PS. Om du har frågor eller vill diskutera inlägget, så är du varmt välkommen att göra det i kommentarerna på Threads, Linkedin eller X. Det går förstås också alltid bra att maila mig.
Vi på Omni har en minst lika intensiv publicistisk diskussion som kvällstidningarna, kanske rent av ännu mer intensiv. Vi är också snabba i våra beslut kring exempelvis namngivningar, genom att vara väl förberedda inför åtal, domar och andra händelser som vi faktiskt kan förutse. Det betyder däremot inte att vi nödvändigtvis landar i samma beslut som kvällstidningarna.
Omni har en tydligt mer offensiv publicistisk linje än morgontidningarna, exempelvis när det gäller att publicera namn och bild på grova brottslingar. Vi ser det nu i bevakningen av gängkriget. Redan tidigt våren 2023, när gängkriget började ta sig allt mer fasansfulla uttryck, publicerade såväl Omni som de båda kvällstidningarna namn och bild på Foxtrotnätverkets ledare Rawa Majid. Vi publicerade då också namnet på andra inblandade ledare i gängkonflikten. Det skulle dröja till i augusti innan Dagens Nyheter publicerade Rawa Majids namn och till i september innan Svenska Dagbladet gjorde det.
Mediernas grunduppdrag är att berätta så mycket det bara är möjligt, för att ge våra läsare hela bilden. Men allmänintresset måste alltid ställas mot den eventuella publicitetsskadan. Det innebär att namngivningar av personer som exempelvis begår brott måste ställas mot hur publiceringen drabbar den berörde själv och inte minst dennes familj och anhöriga. Eller andra som drabbas. Ibland kan det också vara så att offret själv drabbas av en namngivning, genom att bli indirekt utpekad om gärningsmannen är en familjemedlem.
Varje fall är unikt, varje fall måste avgöras på sina premisser.
Omnis redaktörer är oerhört kunniga och erfarna i just de publicistiska och etiska frågorna. Nyhetsredaktörer på Omni har ofta erfarenhet från en lång rad andra redaktioner innan de börjar på Omni. Vi ordnar också interna utbildningar i utgivarskap, tar hit gästföreläsare och övar exempelvis med fiktiva nyheter och diskuterar proaktivt hur vi skulle agera vid olika hypotetiska fall. Vi har en chattkanal för utgivarfrågorna där alla medarbetare kan läsa in sig och lära sig av de publicistiska och etiska avvägningar som varje dag sker.
Vi på Omni, liksom andra nyhetsmedier i Sverige, är anslutna till det så kallade medieetiska systemet i Sverige. Det medieetiska systemet är frivilligt och innebär att vi förbinder oss att följa vissa regler och praxis. Grunden i det medieetiska systemet är Publicitetsreglerna och där står följande om just namnpubliceringar:
Överväg noga konsekvenserna av en namnpublicering som kan skada människor. Avstå från sådan publicering om inte ett uppenbart allmänintresse kräver att namn anges.
Om inte namn anges undvik att publicera bild eller uppgift om yrke, titel, ålder, nationalitet, kön eller annat, som gör en identifiering möjlig.
Observera att hela ansvaret för namn- och bildpublicering faller på den som återger materialet.
Men detta innebär inte att vi måste avstå att namnpublicera en ledande politiker som begår brott. Eller en dubbelmördare. Det innebär inte heller att vi måste avvakta en eventuell dom om en hög politiker misstänks för ett brott eller om en mördare just har gripits misstänkt i ett fall med mycket stort allmänintresse.
Det finns just nu ett stort allmänintresse kring gängkriget och vilka som styr och är orsaken till det som sker. I många av fallen begår berörda så grova brott att det i sig finns ett allmänintresse att berätta vem som exempelvis misstänks för att ha mördat eller beställt mord på en annan. Men även ledare för de kriminella nätverken, oavsett om polisen beslå dem med brott eller ej, kan finnas anledning att namnge. Dessa gängledare har blivit en slags maktspelare som utsätter både enskilda och samhället för stor fara. Gängledarna, och de runt dem i gängen, måste självklart tåla mycket närgången granskning och publicering.
Den tidigare medieombudsmannen Ola Sigvardsson uttryckte det på detta kloka vis i en intervju med tidningen Resumé:
”För att vara offentlig och tåla en mer närgången granskning måste man ha en mer samhällsviktig roll. Exempelvis som politiker, ledande tjänstemän, företagsledare och militärer. Men även grova brottslingar. Alltså antingen människor som är samhällsbärare eller samhällsförstörare”.
Så sent som för två veckor sedan tog vi ännu ett beslut på ungefär de grunderna när den internationellt efterlyste Foxtrotmannen Robin Hedman Johansson greps på Arlanda. Han misstänks bland annat för morden på de två 14-åriga pojkarna Layth och Momo som hittades döda i Nynäshamn respektive Upplands-Bro i somras. Enligt källor till Expressen har Hedman Johansson varit en slags ”projektledare” för Foxtrot och varit mycket aktiv i sfären runt gängledaren Rawa Majid.
För oss var den publiceringen ett relativt enkelt beslut, även om han nekar till brott och endast är misstänkt. Faktum är att om vi ska vara efterkloka så borde vi eventuellt ha gjort den publiceringen redan när det blev känt att just han var internationellt efterlyst och misstänkt för morden. Även Expressen och Aftonbladet har publicerat namn och bild på Robin Hedman Johansson, medan varken morgontidningarna, SVT eller Sverige Radio har gjort det.
//Markus
PS. Om du har frågor eller vill diskutera inlägget, så är du varmt välkommen att göra det i kommentarerna på Threads, Linkedin eller X. Det går förstås också alltid bra att maila mig.
