Gästkrönika: ”Teknikpanik i repris – från symaskinen till AI”

Det finns en märklig paradox hos oss människor: Vi älskar historien, men vi litar inte på den. Så fort vi kliver in i vår egen samtid blir vi övertygade om att allt vi lärt oss tidigare plötsligt är irrelevant. För nu – just nu – är det annorlunda.

Det är det nästan aldrig.

Det är inte världen som förändras så radikalt som vi tror. Det är vårt perspektiv som krymper. Och det gör det på ett förvånansvärt förutsägbart sätt.

Beteendeekonomin är full av exempel på hur vi lurar oss själva. Ta recency bias, vår tendens att övervärdera det senaste. Som om mänskligheten började om ungefär i morse. Det är därför vi tror att AI kommer ta alla jobb och att den genomsnittliga utvecklingen på börsen plötsligt ska förändras – som om historiska mönster slutade gälla bara för att samtiden känns ovanlig. Någon borde trycka upp t-shirts till hela mänskligheten med texten: ”Historien började inte 2025”.

Sedan har vi availability heuristic, det vi lätt kan föreställa oss upplevs som mer sannolikt. Roboten som tar ditt jobb är enkel att se framför sig. Den långsamma, diffusa produktivitetsökningen som höjer hela samhällsekonomin är betydligt svårare att visualisera – och långt mindre Netflix-vänlig. Följden blir att vi får panik över futuristiska katastrofscenarier, men knappt reagerar på sådant som statistiskt sett faktiskt händer.

Men inget av detta är nytt.

Varje större teknisk revolution har följts av två återkommande inslag:
• Domedagsprofetior.
• Att domedagen uteblir.

När symaskinen introducerades varnade man för att kvinnor skulle förlora sin kreativitet och förvandlas till mänskliga robotar. När järnvägen kom var oron utbredd för att kor skulle få panik, sluta ge mjölk – eller ännu värre: Ge sur mjölk eller bli sterila. När bilen kom trodde man att hastigheter över 30 km/h skulle orsaka fysisk kollaps. När datorn slog igenom varnade man för massarbetslöshet. Nu är det AI.

Så nästa gång någon säger att ”det är annorlunda den här gången” kan det vara värt att stanna upp. För visst, förändringen kan vara ny, större och mer genomgripande än tidigare. Men reaktionen på den är gammal. Den är mänsklig, återkommande och förvånansvärt stabil över tid.

Låt oss därför lägga undan apokalypsen en stund och se på AI med lite nyktrare blick:
Vi kommer fortsätta gissa fel om framtiden. Vi kommer fortsätta överskatta teknikens kortsiktiga effekter och underskatta dess långsiktiga. Och framför allt: Vi kommer fortsätta vara precis lika mänskliga som vi alltid varit.

Det är det enda som aldrig förändras. Tack och lov.