Gästkrönika: ”Sex av tio jobb fanns inte 1940 – borde lugna oss”
Det mesta vi människor gör om dagarna i dag skiljer sig markant från hur det såg ut på 1940-talet. Det är en hoppfull sak att påminna sig om i dessa AI-hajpade dagar, skriver Optis sparpsykolog Niklas Laninge i en gästkrönika i Omni Ekonomi.
Mitt första ”kvalificerade jobb” fick jag när jag var runt 19. Titeln var ekonomiassistent, men det jag egentligen gjorde var att skanna in fakturor. Varje dag, i timmar, satt jag och matade in papper i en maskin som lät som en trött kaffebryggare. Sedan fick jag korrigera alla fel som maskinen gjort. Jag knappade siffror större delen av dagen, och fikade resten. Det var monotont och verkligen inte meningsfullt.
Det jobbet finns inte längre.
Femton år senare anlitade jag en konsult som hjälpte mitt dåvarande bolag med texter. Hon bodde i USA, men hade kunder över hela världen. Hon berättade att hon uppskattade arbetet med oss extra mycket. ”För här vet jag i alla fall att människor läser det jag skriver. På många av mina andra uppdrag är min främsta läsare Googles algoritm.”
Testa Omni Ekonomi gratis!
Bli medlem nu – och du får allt innehåll gratis i tre månader.
Jag har tänkt mycket på de där två jobben (fakturaskannaren och sökmotorskribenten) sedan jag läste en studie från MIT. Forskarna har gått igenom amerikansk jobbstatistik sedan 1940 och kommit fram till att sex av tio jobb som finns i dag inte fanns då. Det mesta av det vi människor gör om dagarna är alltså nytt.
Det är värt att påminna sig om just nu, då berättelserna om AI drar åt två olika håll. På börsen är narrativet att bolag med AI-koppling har framtiden för sig. I samhället i stort är berättelsen det motsatta: AI kommer att ta våra jobb. Vi ser det exempelvis i rubriker om uppsägningar på Scania och nu senast i Amazons besked om att säga upp tjänstemän, med hänvisning till AI.
Båda berättelserna stämmer delvis. Men problemet med starka berättelser är att de ofta tränger undan andra. Som ekonomipristagaren Robert Shiller visat styrs både marknader och människor i hög grad av just narrativ. Och berättelsen om AI som ett hot riskerar att skymma en lika sann, men mer hoppfull, historia: att teknik i grunden alltid skapat fler jobb än den tagit.
Jag är till exempel tacksam över att ingen nittonåring längre behöver sitta och scanna fakturor. Min före detta kollega är nog också glad över att inte längre behöva skriva texter för att mata en sökalgoritm. När AI tar över de rutinmässiga uppgifterna frigörs tid och energi till det som faktiskt kräver mänsklighet: kreativitet, empati och omdöme.
Så om jag får önska mig något inför 2026 är det en ny berättelse om AI. En berättelse som handlar mindre om vad tekniken tar och mer om vad den ger tillbaka. För sex av tio jobb som vi har i dag fanns inte för 80 år sedan, och sannolikheten är stor att de jobb våra barn kommer ha ännu inte finns.
I min roll som Optis sparpsykolog måste jag ofta påminna om att historisk avkastning inte är en garanti för framtida dito. Kanske är det värt att säga samma sak om hur historisk utveckling på arbetsmarknaden inte är en garanti för framtida utveckling?
I ärlighetens namn brukar dock den som hävdar att ”denna gång är det annorlunda” ha fel, så jag lutar mig på historien även när det kommer till morgondagens arbetsmarknad: teknik ersätter och skapar nya jobb.