Gästkrönika: "Därför känns ekonomin värre än vad den är”

De senaste veckorna har jag fått prata mycket i media om inflationen, både den faktiska och den upplevda. Det är nämligen inte ovanligt att bilden av hur något är och hur det upplevs inte är densamma.

Konjunkturinstitutet fann nyligen att konsumenter upplever att inflationen ligger runt 15 procent, när den i själva verket är cirka 3 procent. Vad vi konsumenter känner stämmer alltså inte överens med verkligheten.

Fakta på bordet pekar på att hushållen kanske inte borde känna så stor oro som de verkar göra. Bankinlåningen är på den högsta nivån sedan man började mäta detta 1996, fondsparandet rullar på och de globala börserna har noterat rekordnivåer. Till detta kan vi lägga den senaste räntesänkningen och det faktum att reallönerna återigen ökar. Det är med andra ord mycket som talar för att hushållen har det bättre än de själva upplever.

Ändå tycks svenskarna hålla hårt i plånboken. För regeringen är detta som bekant ett huvudbry. Mycket kring konjunkturen har förbättrats, men det får inte genomslag i hushållens beteenden. Här tror jag att psykologin kan bidra med en förklaring.

När det gäller vårt beteende styrs vi inte i första hand av fakta, utan av de berättelser som är tillgängliga för oss. Ekonomipristagaren Robert Shiller har visat hur narrativ driver både marknader och enskilda beslut. Och narrativet för det tidiga 2020-talet har varit tydligt: kris, osäkerhet och svängiga börser. Efter flera år av höga räntor och matpriser är det kanske inte konstigt att konsumenterna beter sig som om faran fortfarande är akut. Lite som en posttraumatisk stress, fast i privatekonomisk tappning.

Man kan därför förstå varför människor bygger buffertar i stället för att konsumera, eller avstår från att ta högre risk med sina sparpengar trots ljusare utsikter. Det stora narrativet är fortfarande mörkt, och berättelsen väger tyngre än statistik.

Frågan blir då: Vad kan ändra detta? Jag hoppas att regeringen inte hoppas på för stora effekter av sin nya budget, jag tror nämligen inte att det räcker. Det som behövs är en ny berättelse. En berättelse om tillväxt, trygghet och framtidstro. Om teknik som skapar fler och bättre jobb, inte bara om AI som hotar att ta dem. När vi får höra om människor som faktiskt får det bättre, och när medierna börjar skriva lika mycket om möjligheter som om kriser, då kan också hushållens beteenden börja förändras.

Tills dess får vi leva med en paradox: att vi statistiskt sett har det bättre än på länge, men känslomässigt fortfarande befinner oss i kris.