Gästkrönika: ”Därför dör så många med pengar kvar på kontot”

Det är knappast en nyhet att vi i Sverige kommer att se ett dramatiskt förmögenhetsskifte de kommande decennierna. Hundratals miljarder kronor kommer att byta ägare när 40- och 50-talisternas tillgångar förs vidare till nästa generation. I höstas föreslog jag därför, halvt på skämt, att kapitalförvaltare borde inleda samarbeten med begravningsbyråer – som en ny, om än cynisk, nykundskanal.

I början av 2026 överträffade verkligheten dikten då SEB meddelade att man inleder just ett sådant samarbete.

Utvecklingen väcker en större fråga: Varför sparar människor egentligen så mycket att det finns så pass stora arv att fördela?

Traditionellt brukar ekonomisk forskning lyfta tre huvudsakliga motiv till sparande:

Livscykelmotivet: Vi sparar under arbetslivet för att kunna konsumera när inkomsten faller som pensionärer.

Försiktighetsmotivet: Vi bygger buffertar för att skydda oss mot osäkerhet och oväntade kostnader.

Arvsmotivet: Vi vill lämna något efter oss.

I en ny studie publicerad i Journal of Economic Behavior & Organization försöker en grupp forskare väga motiven mot varandra. Genom att analysera hur hushåll faktiskt beter sig över livscykeln, hur deras förmögenhet utvecklas och hur stora arv som efterlämnas har man försökt förklara vilket motiv som förklarar varför så många lämnar stora arv efter sig. Har man helt enkelt missberäknat hur mycket pengar som går åt på ålderns höst? Är man överdrivet försiktig?

Nej, menar forskarna bakom studien – man vill lämna ett arv.

Rent akademiskt innebär resultaten ett viktigt skifte, som också får konsekvenser för oss i sparbranschen. Om sparande i hög grad drivs av viljan att föra pengarna vidare till nästa generation, snarare än att ge en själv trygghet, påverkar det självklart hur vi kommunicerar och vilken risknivå som passar äldre bäst.

Traditionellt trycker vi i branschen ofta på pension, frihet och trygghet. Kanske har vi underskattat den relationella dimensionen? Sparande handlar inte bara om ditt framtida jag – utan också om dina barns och barnbarns.

Personligen tar det fortfarande emot att inleda ett samarbete med exempelvis Fonus då det ger mig en obehaglig bismak. Studiens resultat gör mig dock ödmjuk inför att något sådant inte behöver innebära cynisk opportunism utan snarare möta ett faktiskt kundbehov. Jag har länge sett stora arv som en missberäkning där människor går i graven utan att ha växlat tillbaka sina pengar till tid.

För många verkar det snarare handla om en högst medveten och generös kalkyl bortom individuell optimering. Vi i branschen måste våga prata om att för många verkar det vara synnerligen väl spenderade pengar att ge bort dem, trots att man inte får se hur glad mottagaren blev av pengarna.